Svartkonstens renässans: ”Tydligen ska jag ge henne tjärad sill”

Ockultism och folktro har gått från att vara en ”obskyr syssla för freaks” till att bli en central del av populärkulturen. Hur blev det så? Och varför bryr vi oss plötsligt om djävulens alla sattyg? 

Det är en mörk och blåsig kväll, och folk strömmar in genom Nordiska museets tunga träportar. Kvällens föreläsning, som bär den sugge­stiva titeln ”Magi, trolldom och svartkonst”, är slutsåld. Det utlovas vardagsbesvärjelser, förgörande magiska formler och till sist, ett exklusivt besök i arkivets läsesal där svartkonstmaterial från 1600-talet har plockats fram ur samlingarna.

Det surrar av förväntan i samlingssalen. I publiken stöter jag på två bekanta från helt olika kretsar. Mari Kerola – basist i 90-talsbandet Sindy Kills Me –tyckte att det lät mer lockande att hänga med en kompis på föredrag än att ses på en bar, men tänker passa på att kolla om det finns någon trollformel för att få upp aptiten på sin häst som börjat äta dåligt. Wilhelmina berättar att hon har studerat magi sedan hon var ung och förkovrar sig så ofta hon kan. Själv är jag här med min 18-åring, stöpt sedan unga år i allt från Harry Potter till Johan Egerkrans verk om nordisk folktro, som vill veta mer om svartkonst.

De senaste decennierna har kulturen alltmer genomsyrats av ett växande intresse för det övernaturliga. Ockulta teman och gammal folktro dyker upp i allt från konst och litteratur till film och musik. Stranger Things och Game of Thrones hör till världens mest populära tv-serier. Hilma af Klints stora antroposofiska målningar lockade rekord­publik till Moderna museet 2013. Köerna ringlade långa till Häxor på Historiska museet i fjol, en utställning som nu visas i Linköping. Kulturhuset i Stockholm ställer ut Nick Caves djävulsfiguriner …

Även i vårt vardagsliv har öppenheten för alternativa verkligheter ökat. Häxkonton på sociala medier, som Hoodwitch, har hundratusentals följare. Det ses inte längre som särskilt udda om någon plötsligt halar upp en tarotkortlek på festen eller ”bränner av lite palo santo” för att rensa bort dålig energi i ett rum. 

–Den process som pågår just nu kallar jag för ockulturation, säger författaren Carl Abrahamsson. Enkelt förklarat är det kultur som fötts i det fördolda, ofta som en motreaktion mot rådande konsensus, och som sedan med tiden får sin plats i samhället eftersom det uppstår ett behov. 

Han har studerat och praktiserat magi i olika organiserade former sedan unga år. I nya boken Introduction to Occulture fördjupar han begreppet ”ockultur” som myntades av den brittiske musikern och konstnären Genesis P-Orridge som Carl Abrahamsson länge samarbetade med. 

–Behovet finns just nu för att vi befinner oss i ett läge där den rationella, empiriska synen på världen inte håller längre. Människans hybris har gått överstyr och rovdriften har tagit över. Det syns tydligt genom klimatförändringar, politiskt kaos, natur­förstöring och krig. Då är det naturligt att ockulta teman och magiska strömningar dyker upp i kulturen, för filosofierna är i grunden människo­vänliga, naturvänliga och livs­bejakande.

Vi ses på Konstnärshuset i Stockholm där det hålls släppfest för senaste numret av Hjärnstorm, passande nog på temat ”Sympati för djävulen”. Carl Abrahamsson ska läsa sitt bidrag, ett brev till Satan, där han berättar om sin långa relation till mörkermästaren. Han påpekar att intresset för ockulta tankegångar har fluktuerat genom historien. Den senaste stora vågen kulminerade i skiftet mellan 1960- och 1970-tal, i en tid av psykedeliskt och andligt utforskande.  

–Beatles åkte till exempel till Indien och gjorde yoga. Då var det kontroversiellt och sågs nästan som lite farligt, säger Carl Abrahamsson. Idag är det rena husmorsgympan.

I samlingssalen på Nordiska museet får vi oss till livs en mängd kärleksbesvärjelser, där överraskande många innefattar mat och kroppsvätskor i olika fantasifulla kombinationer. Hur får man någons kärlek? Jo, sov med ett äpple i armhålan i tre nätter och ge det sedan till din älskade. Eller droppa lite mensblod i kaffet och servera. Sedan kommer en genomgång av vardagsmagi. Hur många i publiken undviker att lägga nycklar på bordet? Nästan alla. Hur många spottar tre gånger när en svart katt korsar ens väg? Inte lika många, men det gör jag, tack vare en mycket vidskeplig mamma och mormor. När Marie Steinrud, docent i etnologi och nordisk historia, och arkivarie på museet, börjar prata om svartkonst tätnar stämningen. 

–Magi och trolldom är en del av vår kulturhistoria, ett sätt att förstå människors vardagsliv, oro, hopp och handlingsutrymme i en tid då gränserna mellan vetande, tro och praktik såg annorlunda ut. Många har föreställningar om att svartkonst ska ha med djävulen att göra. Det handlar mer om att sätta sig upp mot sitt öde, som annars ansågs ligga i Guds händer. Att vägra underordna sig, säger hon och gör en konstpaus.

–Ni kan ju tänka på vad ni gör när ni tar en Alvedon för er huvudvärk till exempel. 

Det här är ett av världens största folkminnesarkiv.

Efter föreläsningen slussas vi till arkivets läsesal. Det är spännande att se gamla svartkonstböcker, även om det som lekman är svårt att tyda vad som står, men det allra mäktigaste är den så kallade excerptsamlingen. Flera stora kartotek som rymmer nästan en miljon kort med sägner sorterade efter ämne. Från ”Ordspråk” och ”Sociala förhållanden” till mer kittlande ”Förvandlade” och ”Döden och de döda”. Det är ett av världens största folkminnesarkiv, korta utdrag ur framför allt museets egna arkiv, men också andra. Jag plockar ett kort på måfå under fliken ”De döda” och får mig lite matnyttig information från Värmland: Ej må man gåöfwer grafwar med öppet sår. Ty det läkes sent eller aldrig.

Jag rör mig i subkulturella konst- och musikkretsar där det inte är ovanligt att hålla på med häxeri och ritualmagi. Black metal-genren bygger på ett utforskande av varandets gränser. En stor del av all kultur jag konsumerar bygger på ockulta teman, men jag är lite för empiristyrd för att fastna i själva tankegodset. Men detta är som en godisbutik för fantasin. 

Historierna som ligger till grund för vår folklore har samlats in under hundratals år, men började organiseras på 1940-talet. En som dragit mycket nytta av folkminnesarkiven, som också finns i Uppsala och Lund, är Per Faxneld, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Hans romandebut Tre varv motsols handlar om en arkivarie som cyklar runt på landsbygden i Jämtland, knackar på i gårdarna och samlar in sägner. Men hon är också ute på ett hemligt uppdrag. Hon har fått korn på en svartkonstbok som hon vill bärga till arkivet för att därmed stiga i graderna. 

Prick klockan 14.14 knackar jag på dörren till hans lägenhet i Vasastan, som jag blivit uppmanad. Jag tänker att klockslaget säkert har någon ockult innebörd. 

–Jag gillar siffersymmetrier. När jag fyllde 44, hade jag en fest på temat fyra. Gäster kom hit och hade på sig fyra slipsar eller fyra armbandsur, säger han och bjuder på te. 

Romanfigurerna är löst inspirerade av Ella Odstedt som arbetade på Landsmålsarkivet i Uppsala under början av förra seklet. 2010 redigerade Per Faxneld en nyutgåva av hennes klassiska folklorestudie Varulven i svensk folktradition, först utgiven 1943. Han hämtar boken och bläddrar fram en bild. Där står hon i fältdräkt med en djurmask i händerna. 

–Det är som en bild ur en film. Hon cyklade runt ensam uppe i Norrland, beväpnad med revolver. Jag kände direkt att det var en historia man skulle kunna göra någonting med. Men sedan började jag ge henne karaktärsdrag som inte kändes moraliskt försvarbart att klistra på en verklig människa. 

Tre varv motsols är en thriller i allmogemiljö där det pågår underligheter på fälten och i fäbodarna. Ritualer i månskenet, uppgrävda gravar och giftiga tinkturer. Flera av karaktärerna har dock existerat på riktigt, som den onde prästen Herr Ola som berättelsen kretsar kring. Boken utspelar sig i jämtländska Alsen, nära byn Nälden där Per Faxneld har rötter. Det var i stugan vid Näldsjön som hans morfar berättade livliga historier om troll och vittror och puken och väckte hans intresse för folktro. 

–Han var mycket för att förtrolla verkligheten, min morfar, och det gick i arv till mig. Sedan behöver inte det betyda att jag nödvändigtvis tror på allt. Men jag vill ha det förtrollade elementet närvarande i mitt liv.

Det esoteriska intresset, som han ägnat största delen av sin forskning åt, kommer från hans farmor som var en hängiven ockultist och tillhörde både Rosenkorsorden och en samfrimurarorden. Per Faxneld disputerade 2014 med avhandlingen Satanic Feminism och har publicerat en rad fackböcker på ockulta teman, senast Det ockulta sekelskiftet – esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. 

–Man får inte heller glömma hur stor påverkan populärkulturen hade. Men när jag växte upp i skiftet mellan 1980- och 1990-tal var ju den här typen av kultur särintressen. Skräckfilmer, rollspel, black metal, det var saker för freaks. Idag tillhör sådant den absoluta mainstreamen. 

Även inom akademin har det skett ett stort skifte. När Per Faxneld började studera 1997 räknades esoterism inte som ett akademiskt fält. Då ägnade folk sig främst åt etablerade eller historiska religioner. Idag har strömningarna vunnit inträde både på museer och i forskarvärlden. Han menar att Hilma af Klint är den främsta dörröppnaren dit. 

–Hon är ju den perfekta ockulta stormen. Det är så många saker som sammanfaller, eller hur? Hilma som kvinnlig konstnärlig pionjär. Ockult tematik som ligger i tiden av andra skäl. Att det är abstrakt konst spelar också in, då det är den idealiska projektionsytan.

Ska man då göra skillnad mellan ockultism och folktro? Både ja och nej.

I många år plockade populärkulturen främst från ockult­ismens olika grenar. Det är något oemotståndligt med hemliga sekter, ritualer med särskilda klädedräkter och alla andra klichéer. Folktro har inte riktigt varit lika sexigt. Tills den svensk-amerikanska psykologiska thrillern Midsommar kom 2019. Ett gäng amerikaner blir medbjudna på en ritualistisk midsommarhelg i Hårga, komplett med våldsam dans runt stången, hallucinogener till sillen och ättestupa. Den räknas som ett portalverk i den relativt nya genren folk horror, som avser filmer med hedniskt tema. 

–Den genren är ett slags retroaktiv skapelse, för den har inte uppfattats som en egen genre förrän nyligen trots att det länge gjorts filmer på temat, som The Blood on Satan’s Claw och The Wicker Man till exempel. Nu kommer det film efter film. 

Ska man då göra skillnad mellan ockultism och folktro? Både ja och nej. Enkelt förklarat är ockultism ett medvetet esoteriskt sökande, som historiskt har utförts av lärda, medan folktron har tillhört all­mogen. Men Per Faxneld menar att de överlappar. Fragment i svartkonstböcker tros ha kommit från latinska formelsamlingar skrivna av munkar på kontinenten. Samtidigt har många av de stora figurerna inom ockultismen plockat friskt från folktron. Han nämner Paracelsus, som dyker upp i Tre varv motsols.

–Han var en lärd esoteriker som höll på med alkemi och intresserade sig för elementarandar, men han reste också runt och samlade in folktrokunskaper, kanske även i Sverige. Och se på cirkeln runt Gustav III och hans bror, hertig Karl, som var fri­murare och ritualmagiker. De anlitade också folkliga trollpackor för att spå dem och liknande. 

Författaren och folkloristen Tora Wall är kluven till själva begreppet folktro. 

–Ordet signalerar att det fanns en uttalad tro på allt som sägnerna berättade, men riktigt så var det inte. Vad man trodde och inte trodde på skiftade, men berättelserna däremot var ständigt närvarande. Genom dem förtrollades landskapet –precis som vi idag är omgivna av berättelser om vampyrer och varulvar.

Även Tora Wall nämner en uppväxt med rollspel och fantasyböcker som ett bidragande skäl till att hon vigt sitt liv åt folklore. Vi ses på Barnboksinstitutet i Stockholm där hon letar böcker om havets myter, som är ämnet för hennes nästa bok. 

–Just nu försöker jag verkligen behärska mig så att hela boken inte ska handla om pirater, säger hon och går till lånedisken med en hög böcker. 

Havet kändes som ett naturligt val att för­djupa sig i efter framgångarna med Skogen: I folk­­tro, sägner och sagor från 2024 som nominerades till August­priset. Men också svårt, för trots att hon är uppvuxen både på Västkusten och Gotland har hon knappt varit ute på djupt vatten och var orolig för att inte hitta lika mycket att berätta om som om skogen.

–Det var ju helt onödigt. Havet som mytiskt landskap, både över och under ytan, och spänningen mellan de här områdena, är otroligt fascinerande. Det blir mycket havsrån, sjömansskrock och sjöodjur såklart, säger hon.

Själv tycker jag att havets djup är mycket mer obehagligt än skogens mörker. Kanske för att jag är uppvuxen med min sjökapten till farfars berättelser om stormar och sjömansskrock. När Tora hör att han kom från Tjörn ler hon lurigt. 

–Tjörn? Då kan du vara släkt med Håvålen. 

Sedan berättar hon om Håvålen som är från havsfolket och sägs hålla till ute på öarna i Bohuslän. Ibland kunde fiskare få upp havsbarn i näten. Har man en duktig fiskare i släkten sägs man härstamma från Håvålen.

Själv är Tora Wall uppvuxen nära skogen och lärde sig tidigt om myterna och varelserna som kopplas dit. När hon började studera etnologi fascinerades hon av hur nära sammanvävda de gamla sägnerna var med vardagslivet.

–Jag blev tagen av kontrasten mellan det hårda, verkligt slitiga livet som de flesta hade och det magiska och fantastiska i föreställningarna och berättelserna. Att människan kan härbärgera båda de sidorna, hur djupt berättandet sitter i oss och viljan att gå upp i det.

Tora Wall har tagit stafettpinnen från folklivsforskare som Bengt af Klintberg och Ebbe Schön som populariserat folktrokunskapen i både böcker och radio. Tre uppskattade praktverk har kommit hittills. Böckerna fungerar som en sorts berättande uppslagsböcker, som förklarar folktrons figurer och relaterar sägnerna till samtiden. Succéer som sålt i tusentals exemplar. 

–De mänskliga kriserna är ju de samma nu som då. Man är rädd för att dö, man vill ha kärlek. Men det måste vara berättelser som vi kan hitta någonting i och förstå. Och så tolkas de förstås annorlunda idag än för hundra år sedan.

Hon tar skogsrået som exempel, som i sägnerna ofta beskrivs som en sorts demonisk gestalt som trollbinder män med farlig kvinnlig sexualitet, som man måste bryta sig loss från med våld. Eller berättelser om bortbytingar, barn som far illa. 

–Det finns något mörkt och jobbigt kring de här berättelserna. Jag brukar försöka lyfta fram och problematisera dem för att göra dem gripbara för nutidens läsare. Det är en svår balansgång – man kan ju inte heller bara berätta om det som är lättsamt och gulligt.

Tora Wall är ofta ute och föreläser och märker, precis som sina kolleger, av det ökande intresset. Publik har alltid funnits, men antalet evenemang har ökat markant. 

–En del som kommer tror ju på väsen och har haft övernaturliga upplevelser. Andra tror inte alls, men har kanske burit med sig en berättelse som finns inom familjen och vill veta hur just deras lilla bit passar in i ett större sammanhang. 

Framför allt kommer många unga läsare och lyssnar. Tora Wall tror att det beror på att barnlitteraturen sedan Harry Potters inträde 1997 har rört sig kring liknande ämnen. 

–De unga har en helt annan förförståelse för de här tankesätten. Jag märker att de ställer andra frågor och låter sig inspireras i sitt skapande av speldesign eller teater eller konst. 

Det kan vara en teori till varför intresset blivit så stort under 2000-talet. Att det finns en ung generation som vuxit upp med tematiken. Att människan vänder sig till ursprunget för trygghet i oroliga tider är en annan. Per Faxneld menar att det kan hänga samman med sekulariseringsprocesser. 

–De stora religiösa institutionerna tappar greppet om befolkningen och det betyder inte att folk plötsligt blir materialister och ateister. Den sidan hittar andra utlopp, kanske i att hålla på med kristaller eller astrologi. Eller så lever man ut det via populärkulturen. 

Tora Wall menar att vårt kollektiva kulturarv kan ge en känsla av gemenskap. 

–När det sakrala landskapet förändras är det många som söker sig bakåt i tiden för att hitta till­hörighet. När världen utanför är helt rasande konstig så kan vi samlas kring berättelserna som har funnits i våra trakter och våra släkter länge.

Carl Abrahamsson hoppas å sin sida att den ockulta satureringen av samtiden ska inspirera till utveckling för människor på ett personligt plan. 

–Den förädlande processen är en central del av de ockulta rörelserna. Man utvecklar en bättre version av sig själv genom olika magiska tekniker. En sorts självhjälp helt enkelt. Där tror jag att mainstream­serierna faktiskt kan inspirera unga människor att förstå att det finns andra sätt att vara på än att bara längta efter en karriär och konsumera bort sin ångest.

Han påpekar att många av berättelserna i den nuvarande vågen har kvinnlig utveckling i fokus. 

–De är bemäktigande i en anda som är väldigt individualistisk och uppbygglig. Typ, du fixar det här, du reser dig. 

Även om man inte köper hela det ockulta paketet så har tankegodset spridits. Att ”manifestera” är till exempel ett populärt samtida begrepp. Alltså att kunna uppnå något genom att bestämma sig för det mentalt. Det är i grunden en sorts magiskt tänkande. Skillnaden är att inom ren magi ska man försätta sig i ett upphöjt tillstånd för att få tillgång till kraften att göra förändringen. Men Carl Abrahamsson gör ingen skillnad på hur man praktiserar. 

–Alla de här sakerna, hur pastellfärgade eller hur kommersialiserade de än kan verka, har ändå potential. Att lyfta på folks huvudlock och släppa in lite ny luft. 

Jag ringer till Bengt af Klintberg, svensk folklivsforsknings grand old man, nyss 87 år fyllda. Han om någon borde ha en teori om varför tematiken gjort en så stark återkomst. När han själv började forska om folktro i mitten av 1960-talet var intresset svalt. 

–Många tyckte att det var lite Skansen och knätofs över det där. Jag fick ofta höra det. Min generation blev den som kanske starkast försökte få folk att sluta upp att tro på sådana här saker, att avfärda dem som dumheter. Men det kommer alltid tillbaka, säger han.

–Det finns ett konstant intresse för allt det där oförklarliga, men det får mer svängrum om framtidsutsikterna ser mörkare ut. 

Gemensamt för alla jag pratar med till den här texten är att de har en önskan om något mer. Att livet inte bara är det här platta varandet, utan ska kunna vara mirakulöst och fantastiskt. Tora Wall menar att den längtan är en grundläggande mänsklig drivkraft. Per Faxneld beskriver sig som något av en svärmare och romantiker. Bengt af Klintbergs intresse kommer dels från vad han kallar en ungdomlig brist på rationalitet, dels från tiden i det konstnärliga avantgardekollektivet Fluxus. 

–Vi tyckte att all kreativitet var lika intressant och viktig, inte bara de stora namnen. I folktron upptäckte jag en litterär och konstnärlig kreativitet som odlats av helt vanliga människor. Det intresserade mig på djupet.

Han fortsätter: 

–Jag är själv inte troende på något sätt, men jag kan förstå att människor med livligt fantasiliv och känsla för stämningar tycker att den här rationella hållningen till världen är begränsande. Att livet blir mindre spännande och underbart än vad det kan vara. Den längtan efter frihet ska man inte försöka skoja bort. 

Men hur gick det då för min vän Mari Kerola och hennes häst med sviktande aptit? 

När jag når henne igen berättar hon hur hon sökte i lådorna i arkivsalen och till slut – under fliken ”Husdjurens skydd och sjukdomar” – hittade ett kartotekkort från Sturkö socken i Blekinge med en lösning på problemet. 

–Tydligen ska jag gnugga hästens tänder med salt och få i henne en tjärad sill. Men var fasiken hittar man tjärad sill i Stockholm idag?

Läs mer:

”Hemliga ordnar finns överallt”

Jämtlandsboomen är här: ”Det är ju ganska ensamt annars”