Läs ett utdrag ur ”Barnsoldater”: ”Vi använder barnen och drogerna för att komma åt de vuxna i den vita världen”

Det har talats mycket om hur gängen rekryterar barn. Nu har det gått varvet runt: Idag rekryterar barn från förorten vuxna ur medelklassen. Här förklarar juristen Evin Cetin, aktuell med boken Barnsoldater, hur det går till.

Det här är ett utdrag ur Evin Cetin och Jens Liljestrands bok Barnsoldater, som utkommer den 25 april 2025 på Mondial.

Hösten 2022 gav jag ut boken Mitt ibland oss, och i arbetet med den kom jag i närkontakt med flera personer inom den organiserade brottsligheten i Sverige. Flera av dem med ett pris på sitt huvud, 0era som rekryterade barn, precis som Zohail. Boken var ett försök att förstå de mekanismer som skapat ett stort och växande samhällsproblem, där narkotikahandeln knyter samman en i huvudsak etniferad brottslighet med den svenska medelklass där en stor del av kunderna finns. I innerstan, i förorterna, i fängelser och på lyxhotell i semesterparadis långt utanför Sveriges gränser följde jag vägen från den vilsna trettonåringen som behöver pengar till fotbollsskor till den vuxna mannen som avslappnat skickar sms om vem som står på tur att bli mördad.

Arbetet synliggjorde nåt för mig: gängens totala beroende av barn. Barn som säljer, barn som köper, barn som utför uppdrag och barn som fostras att bli vuxna aktörer i en allt mer våldsam kriminell miljö. Ytterst få – och av dem oftare kvinnor än män – av de personer jag har mött har börjat ägna sig åt kriminalitet först i vuxen ålder. Det börjar med barnen.

Många av dem jag mötte skämdes för att de rekryterade barn och kom med ursäkter eller försökte avfärda diskussionen, sa att barnen sålde narkotika frivilligt, att de själva bara var schyssta kompisar som försökte hjälpa till, att de ju en gång hade gjort samma sak i den åldern och förresten, ansåg nån, är en trettonåring i förorten inte ett barn.

Barnsoldaterna, som jag började kalla dem, är gängens stora skam.

Gängen är inte dumma. De noterar polisens agerande. Och de hittar nya vägar.

Det svenska samhället vaknade sent till det faktum att vi har fått en våldsam brottslighet vars aktörer allt oftare är under arton år. Den 4 juli 2023 infördes en lag om att rekrytering av barn och unga till kriminell verksamhet kan ge upp till fyra års fängelse. Från den 15 maj 2024 fick Sis-hemmen ökade möjligheter att begränsa barn och ungas användande av mobiltelefoner och surfplattor. Några veckor senare, den 14 juni, presenterades en utredning om skärpta straff för unga som begår brott. Den 15 januari 2025 lämnades ett betänkande till justitieminister Gunnar Strömmer om bland annat utökade möjligheter att återkalla medborgarskap för personer som begår brott som allvarligt hotar Sveriges säkerhet. Och den 14 februari föreslog regeringen en lagändring som ska skärpa skollagen och bland mycket annat ge personalen befogenhet att söka igenom elevernas väskor.

Men medan den politiska apparaten malde hände nåt annat. Jag märkte det när jag föreläste ute på skolorna. Jag märkte det när jag mötte rektorer, lärare, kuratorer och specialpedagoger. Jag märkte det hos mina kontakter inom polisen, socialtjänsten och åklagarväsendet. Jag märkte det på föräldrar som jag mötte i mitt yrke, och även på journalisterna som intervjuade mig och själva hade barn i tonåren.

Framför allt märkte jag på barnen själva att nåt hade förändrats. Gängen är inte dumma. De noterar polisens agerande. De följer den politiska utvecklingen. De lyssnar på justitieministern. Och de hittar nya vägar.

*

Det pågår ett krig om de unga. Ett krig om Sveriges framtid. Som politiken hittills verkar sakna redskap för att hantera. För trots alla skärpta lagar har aldrig förr så många barn och ungdomar varit misstänkta i mordärenden. Aldrig.

Det går ett par månader innan jag träffar Zohail nästa gång. Nu har han hunnit fylla sexton och börjar se ut som en ung vuxen. Han är välklädd, nyklippt och har skaffat ett par runda, snygga glasögon. I handen håller han en svart, fyrkantig väska, och det tar några ögonblick innan min hjärna registrerar det den ser: ett laptopfodral.

Jag frågar hur det går med rekryteringarna. Han småler.

Innan försökte vi analysera och identifiera vilka av våra kunder som var stabila ekonomiskt. Såna som kunde återkomma varje helg och köpa droger. Men nu, med vårt nya nätverk, har vi börjat kartlägga deras andra fördelar. Såna som har bra jobb, som kan vara till nytta för oss. Vi gör allt för att se till att de swishar pengar istället för att betala kontant. Främst på kvällarna när de är bäng och inte tänker till. Då swishar de för fullt utan att förstå.

Han förklarar pedagogiskt. En Swishtransaktion innehåller alltid ett telefonnummer och ett namn. Den är ett kvitto på ett köp, som går att skärmdumpa och visa för andra. Ett bevis.

Zohail ler igen.

Man behöver inte ens hota dem. De vet redan. De fattar. Så det är vår nya grej. Inte hur mycket de kan köpa. Utan värdet av deras jobb och deras nätverk, vilka tjänster de kan leverera. Att åka runt och lämna grejer hit och dit är ju riskfyllt, polisen kan stoppa dig och ta alla grejerna och så torskar du och åker in. Men tänk dig att få tag på nån som kanske jobbar på en bank och kan ge dig ett bra lån. Eller ett försäkringsbolag som kan ge dig pengar för en försvunnen pryl som du aldrig ens har haft. Eller socialtjänsten, få ett beslut om ett bidrag som delas ut i åratal.

Jag har själv sett det slags Swishlistor som han talar om. På dem finns lärare, poliser, kuratorer, men också banktjänstemän, advokater och ingenjörer. Allt fler företag är medvetna om säkerhetsrisken som uppstår när medarbetare hamnar i klorna på gängen. En del företag har som policy att drogtesta sina anställda för att se till att ingen av dem riskerar att fastna på en Swishlista, men i offentlig sektor är det förbjudet enligt grundlagen. Poliser och andra inom viktiga säkerhetsyrken går därmed under radarn.

Alltså, vet du att jag hade en polis som kund, skrattar Zohail. När jag frågade en gång om han inte var rädd att åka på pissprover sa han ”nej, det är inget att oroa sig för. Det är förbjudet att drogtesta oss.” Att ha en polis som kund, det är varje becknares dröm. Då är man inne i systemet.

Vi är vana vid att prata om hur barn rekryterar andra barn. Nu måste vi börja prata om hur barn rekryterar vuxna.

Zohail skakar lyckligt på huvudet, som om han knappt kan fatta vilken tur han har haft. Han har stora planer. Det är inte bara barn som ska rekryteras för att utföra smutsgörat. Varför inte sikta mot stjärnorna?

Där, Evin. Vi använder barnen och drogerna för att komma åt de vuxna i den vita världen. Där har du framtiden.

Läs mer:

Hyllad rappare – och kriminell. Hur skriver man en bok om Yasin?

Rapport från ett utsatt område – i kläm mellan onda och goda krafter