Hipsterlivet i Berlin är tomt – och borta för alltid

Varför har Vincenzo Latronicos roman Perfektion blivit en internationell snackis?

När jag läser italienske Vincenzo Latronicos Perfektion i svensk översättning känns det som om jag har läst den för länge sen. Under det år den funnits ute på originalspråket och framför allt på engelska, har det skrivits spaltmeter om den i både internationell och svensk press. Perfektion är Latronicos fjärde roman och den första som översätts till svenska, lagd i den kompetenta Johanna Hedenbergs trygga händer.  

Man kan fundera över varför Perfektion har blivit en sådan snackis, för att använda ett av samtidens fulare ord. Den blott 134 sidor långa romanen är en skildring av vår samtid, eller i alla fall en liten skärva av den. Men det är den ju knappast ensam om. Ett skäl till dess framgångar är sannolikt att den träffar rakt in i den samtidsskärva som omfattar just tidningsskrivande och tidningsläsande medelklass, med intresse för att vara en del av samtiden. Det är på många sätt en bok som skulle passa just Anna och Tom, det millenniumpar som är bokens huvudpersoner.

Anna och Tom är expats i Berlin, dit de flyttat från ett icke namngivet sydeuropeiskt land. I Berlin har de byggt upp en perfekt kurerad tillvaro. Från den utsökt inredda lägenheten med sina högar av tidningen New Yorker, japanska tekannor och praktfulla växter till den livsstil de anammar: med ett rörligt arbete inom grafisk form som inte kräver att de lär sig tyska, och ett rikt socialt liv med andra inflyttade Berlin-drömmare. Latronico beskriver deras tillvaro med neutral och dokumenterande röst utan känsloåthävor. Ändå anar jag en sammanbiten och undertryckt njutning från författarens sida när han vällustigt frossar i parets meningslösa livsstilsdetaljer. Till och med Annas och Toms sexliv tycks helt kurerat utifrån samtida trender.

Perfektion är naturligtvis en satir över vår tid, men en mycket återhållen sådan. Latronicos minimalistiska språk är kongenialt med den typen av liv han beskriver. Han motstår nästan helt frestelsen att dra på med komiska poänger, men ibland slipper en och annan delikat elakhet igenom. Som till exempel när begreppet gentrifiering definieras: ”Det var ett ord som nästan bara de som orsakade fenomenet kände till”. Gentrifieringen är ett centralt tema i den här romanen, som skildrar ett Berlin som förvandlas i takt med att fler och fler européer med vaga drömmar om den ”genuina” staden, billiga sekelskiftesvåningar, ett fritt konstnärligt klimat och eviga nätter på Berghain flyttar dit.

Anna och Tom är lika neutralt skildrade som miljön de befinner sig i. De saknar helt personliga egenskaper, och den som söker efter psykologiskt fördjupande romankaraktärer bör läsa en annan roman. Själva poängen med Anna och Tom är att de skall vara anonyma, en del av en stor genomkurerad generationsmassa, som lever sina liv helt i enlighet med hur de betraktas och värderas utifrån.

Anna och Tom har föregångare i paret Sylvie och Jérôme i Georges Perecs roman Tingen från 1965. Vincenzo Latronico skriver själv i sitt efterord att hans bok avsiktligt är en samtida hyllning till denna roman, om ett ungt par som flyter omkring i Paris med enda målet att fylla sitt liv med så många åtråvärda livsstilstroféer som möjligt. Precis som Sylvie och Jérôme drabbas Anna och Tom gradvis av leda och tomhet. De söker efter ett innehåll att fylla sin tillvaro med, men vet inte var de ska leta. Tack och lov hjälper omvärlden till med detta, i form av flyktingkrisen 2015 och den fruktansvärda bilden av en treårig pojke som ligger död i strandkanten. I ett av bokens mer isande avsnitt ägnar sig Anna och Tom åt ett aktivt engagemang i flyktingfrågan. Men mellan raderna ekar samma håglöshet som när deras inredning skall beskrivas.

Perfektion är vid första intrycket inte världens roligaste läsning – lite som att läsa ett inredningsreportage som aldrig tar slut. Men det är en bok värd att återvända till – den öppnar sig mer och mer. Och när den gör det, när man till fullo inser vidden av det den beskriver blir det väldigt intressant. Oavsett om man känner sig träffad eller inte.

Läs mer:

Recension: Tone Schunnessons ”Ultravåld” är en blodig kavalkad

Varför står 20 000 personer i kö till en bastu?