Björn Wiman: ”Finland förstår litteraturens egenart”

Farmors finska arv stavas galghumor och svårmod. Två känslolägen som vi även hittar i kulturchefen och författaren Björn Wimans bokhylla.

Många, tänker man. Från golv till tak i hela trevåningshuset. Har man, som Björn Wiman, arbetat med böcker i ett kvarts århundrade – ja, då borde man ha en imponerande bok­hyllesamling. 

Gissningen stämmer. Vi kan börja med den svenska skön­litteraturen i vardagsrummet, uppifrån Lars Ahlin till Klas Östergren längst nere vid golvet. Mest synd är det ändå om Jonas Gardell och Sigmund Freud vars böcker döljs bakom en soffrygg. 

En trappa upp, liksom på vinden och nere i källaren, bakom en träningsmaskin, står hans hustrus italienska böcker, hans egna spanska plus faktaböcker om allt från andra världskriget och nazismen till snö och skidåkning. 

Bredden imponerar.

Vänta, vi glömde hyllan i källartrappan där nyutkomna ­böcker väntar på placering, bredvid dem som han själv skrivit.

Talar vi om en samling vänner, placerade rygg intill rygg? 

–Verkligen inte. Böckerna är inte mina vänner, de flesta skulle jag kunna göra mig av med, direkt. Jobbar man med böcker är det svårt att känna vördnad, förundran, inför boken som företeelse.

Litteratur är något annat. Det är den som format hans liv, gett näring åt hans fantasi, öppnat nya världar. 

– I dagens fasansfulla verklighet behövs litteraturen som glädjeämne och kunskapskälla. Världen blir en roligare plats om man, till exempel, kan jämföra debatten om Sveriges kulturkanon med Cervantes Don Quijote. Jag tror det var Ellen Key som sa att till och med en promenad på Skeppsbron blir roligare om man har bildning. Man ser verklig­heten med andra ögon.

Själv var han förortskillen som spelade hockey och inte läste en bok frivilligt, förrän han började i gymnasiet. Då inleddes hans bildningsbana med ständiga turer till antikvariat och febrig väntan på årens bokreor. Men tonårens kanske viktigaste bok vann han i en golftävling, där han kom fyra och kunde hugga August Strindberg av Olof Lagercrantz på vinstbordet.  

Att Lagercrantz skrev ”så helvetes bra och medryckande” var en sak. Mer avgörande blev drömmen som föddes:

–Jag ville bli en sådan som skrev i tidningar.

Hur det skulle gå till var obegripligt för kraken med det dåliga självförtroendet. Ingen hade ens sagt att han skrev bra. Vändpunkten kom när han började läsa spanska på universitetet. Med en fantastisk lärare som lärde sina elever läsa skönlitteratur, på djupet.

–Den första text som jag fick publicerad var vetenskaplig och på spanska. Det var något frigörande med språket, jag förstod hur roligt det kunde vara att skriva. 

Läsningen hade han med sig hemifrån. Liksom ointresset att äga, samla böcker. För hans mamma, hon som var lärarinna, framstod det som helt obegripligt. Det fanns ju bibliotek!

Hans farmor var likadan. Hon kom som liten flicka till Sverige från Finland med sin mor som var städerska. I Stockholm väntade hennes finlandssvenske far. I vuxenlivet väntade svårigheter. Båda männen som hon var gift med blev gravt alkoholiserade. Den siste, Björns farfar, spelade bort både familjens hus och sitt åkeriföretag. 

Som gammal bar farmodern ett svårmod, parat med galghumor; detta som hennes sonson idag ser som sitt finländska arv.

Man har kvar tron på litteraturens egenart, dess förmåga att framställa en ny verklighet, vid sidan av den befintliga

Att jämföra ländernas litteratur är svårare. 

–Att resa till Finland är som att resa tio–tjugo år tillbaka i tiden. 

Han säger det inte som något nedsättande, tvärtom. Han älskar Helsingfors, med sin lugnare och mer civiliserade livshållning. Och sitt nya bibliotek, Ode, denna ”fantastiska manifestation av alla människors rätt till böcker och bildning”. 

–Kultur är en självklar del av samhället, något folk vill ha och behöver. På samma sätt har man kvar tron på det som är litteraturens egenart, dess förmåga att framställa en ny verklighet, vid sidan av den befintliga. Se på till exempel Kjell Westös romaner. Han tar inte till så stora gester eller åtbörder. Han litar på att hans berättelser håller.

Hur många böcker per år som Björn Wiman läser har han ingen aning om. Lediga dagar gör han oftast annat och sommarsemestrar ägnar han sig med glädje åt en mer bortglömd litterär genre: att lära sig alla verserna i Evert Taubes visskatt. 

–I somras blev det Havsörnsvalsen. Det är också litteratur.

Ur Vi Läsers Finlandsnummer.

Läs mer:

Niels Fredrik Dahl om föräldrarna och romansuccén ”Fars rygg”

Klas Östergren om sin komplicerade kärlek till Finland