Finn fem fel i Taubes Briggen Blue Bird

I Vi:s artikelserie om sommarhits avslöjades Evert Taubes lögner om hur I Roslagens famn kom till. Det var inte enda gången som skalden slirade på sanningen. Redan för 20 år sedan gick en bohuslänsk murvel till botten med vad som egentligen hände ombord på ”briggen” Blue Bird of Hull.

”Det var Blue Bird of Hull, det var Blue Bird en brigg, som med sviktande stumpar stod på, över Soten i snöstorm med nerisad rigg, själva julafton sjuttiotvå…”

Smögenbon Samuel ”Frisken” Frisk, blev rejält förbannad när han fick höra textraderna i Balladen om briggen Blue Bird of Hull för första gången. För det stämde ju inte alls!

Och fortsättningen var om möjligt än värre.

”Surra svensken till rors, han kan dreja en spak, ropa skepparn, allright boys lös av! Och Karl Stranne från Smögen, blev surrad till rors, på Blue Bird som var dömd att bli vrak.”

Här hade Frisken – en gammal fiskare, livräddare och inte minst lokalkänd historieberättare – i förtroende delat med sig av sina erfarenheter från den där förfärliga orkanen till Evert Taube, och så hittade trubaduren bara på!För inte tusan var Blue Bird någon brigg! Och vem hade sagt något om att hon blev vrak?

Nej, den drygt 80-årige Samuel Frisk var djupt besviken. Och det lät han Evert Taube få veta.

– Tydligen ska Frisken ha blivit rejält sur och det mynnade ut i en schism de där båda emellan. Vänskapen hängde nog löst som jag förstod det, berättar Ann-Beth Antonsson Lundberg.

Hon är dotter till Bo Antonsson som för över 20 år sedan gick till botten med vad som egentligen hände ombord på Blue Bird of Hull.

– Pappa växte upp i Kungshamn men flyttade sedan runt i jobbet som journalist. Efter Kuriren och Bohuslänningen jobbade han på Folkbladet Östgöten i både Norrköping och Linköping. Men på ålderns höst återvände han sedan till Kungshamn och då började intresset för hembygdsforskning att vakna. Pappa behövde projekt och tänkte alltid utanför boxen, berättar Ann-Beth.

Efter att ha läst Vi:s artikel om Evert Taubes skarvningar när det gällde tillkomsten av I Roslagens famn (Calle Schewens vals) hörde hon av sig till redaktionen för att berätta om ett av pappas projekt: Boken Sotenäset – skeppsbrottens kust (utgiven 2005),i vilken han berättar om Taubes ballad.

– Pappa var så otroligt noga med detaljer och grävde sig verkligen fram till vad som egentligen hände de där dagarna.

Nog är Bo Antonssons arbete detaljerat. Under rubriken Visst råkade Blue Bird ut för ett haveri på Soten men… berättas om den orkan som faktiskt ägde rum. Men den 25–30 augusti 1871, inte på ”julafton sjuttiotvå” som Taube påstod.

Bo Antonsson skriver: ”Lotsåldermannen Lars Larsson rapporterade till Lotsverket att han den 30 augusti lotsat in 36 skepp till Gravarne. Det blev fullt i hamnen och fartyg fick läggas vid Hasselösund och Tångenrännan fylldes av inte mindre än 15 vinddrivare.”

I dokumenten framgår att ett av fartygen mycket rikligt hette Blue Bird, men hon var en bark (ingen brigg) och dessutom ”en yankee”, hemmahörande i kandensiska Windsor, Nova Scotia (inte engelska Hull).

Antonsson berättar vidare att fartyget sensommaren 1871 var lastat med hampa, på väg från Riga till Boston, och att hon klockan tio på fredagskvällen den 25 augusti drabbades så hårt av ovädret att kapten Toye beslöt att ankra söder om Tryggö. Dagen därpå, när orkanen svepte in, kapades masterna för att hindra en katastrof och barken blev strax därpå inbogserad till Gravarne av ångfartyget Strömstad.

Kort sagt: inget manfall, ingen stor dramatik utöver orkanen.

Så om Blue Bird klarade sig så väl, vilket fartyg var det då som Taube egentligen sjöng om? Ja, Bo Antonsson nystande även i detta och fick fatt på information om briggen Nymph, hemmahörande i Whitby, Yorkshire.

Hon bar på trä, lastat i i Wiborg, och fick lördagen den 26 augusti även hon trubbel i orkanen. Någon skeppare fanns inte ombord. Kaptenen (med det illavarslande namnet H.S Storm) hade nämligen spolats överbord och drunknat redan ute på Skagerack.

I Evert Taubes bok På kryss med Ellinor berättar Frisken själv om vad han och hans kamrater fick syn på den morgonen: ”Lotsane va utöver Hållö gap och hade mer å göra än vad som rimmelit va, å så sa ja te pöjkarne: ’Ve får se och komme ut te den där briggen, pojkar, sa je.”

Räddningsinsatsen var svår (”Dä va stöggt, dä kan en begripa”, med Friskens ord). Besättningen tvingades till slut hoppa i sjön och kunde först därefter dras ombord på livräddarnas båt (”Gunnarssons robåt”, enligt Frisken).

Men snart ropade en av de räddade: ”There’s one man more on board!”

Och mycket riktigt. En besättningsman hade surrats vid rodret, en vanlig åtgärd för att undvika att spolas bort vid ruskiga oväder.

”Att stå surrad innebar emellertid inte att rorgängaren var dömd att gå med fartyget i djupet om det skulle förlisa”, förklarar Antonsson. ”Nej, surrningen bestod i, att vederbörande i regel hade en lina runt livet, vilken var fäst på någon säker plats. Linan kunde han själv frigöra sig ifrån med ett ryck i tampen.”

Och nu behövdes det. För Samuel ”Frisken” Frisk och kompani var det nämligen omöjligt att ta sig ombord för att undsätta denne man, varför rorgängaren på egen hand tog sig loss och klättrade upp i en lina. När båten strax därefter med en rejäl smäll blåste på grund vid Sandö gick repet av.

Han ljög sällan helt, det fanns oftast ett uns av sanning i det han sa.

Bo Antonsson berättar om det ”mirakel” som skedde: ”Han slungades långt upp på land och hade turen att hamna i en damm skapad av uppvräkt havsvatten, enda menet han drabbades av lär ha varit att han blev om möjligt ännu våtare än han varit tidigare!”

Därmed kan konstateras att Evert Taube var fel ute även här. Den brigg han sjöng om var en bark och den kom från Kanada, inte England. Tragedin som beskrivs i balladen var dessutom snarare en lyckosam räddning utan offer, och allt inträffade ett drygt år innan det var dags att fira julafton 1872.

Men, som Taubeexpert David Anthin i Vi-artikeln från i somras konstaterade:

– En sak har jag lärt mig om Evert Taube: han ljög sällan helt, det fanns oftast ett uns av sanning i det han sa.

I detta fall handlar det om den omsjungna svensken ombord. För Bo Antonsson kan nämligen berätta att familjen Stranne faktiskt hade sörjt en son efter förlisning – men tolv år tidigare, den 29 oktober 1859. Dock hette han inte Karl. Vidare gissar Antonsson att de målande beskrivningarna av sorg efter en tragedi troligen hämtades från Everts egna upplevelser, sedan brodern Fredrik G. Taube drunknat den 7 december 1907 på fiske ute vid Hållö.

Det låter troligt. Den digra källförteckningen till Bo Antonssons efterforskningar utgör också en garant för att det knappast går att komma mycket längre om det fartyg som Evert Taube sjunger om. Som ren bonus kartlade Antonsson också vad som hände med Blue Bird efter händelserna vid Sotenäset:

”Vad många inte vet däremot är att hon elva år efter äventyret vid Tryggö såldes till N. Confirtzon i Helsingborg och döptes om till Carlos”, avslöjar hembygdsforskaren.

– Det där var typiskt pappa, konstaterar Ann-Beth Antonsson Lundberg. Han drevs alltid av en nyfikenhet att ta reda på mer. Att gräva i arkiv hade han nog gjort mycket i sitt jobb som journalist, så det föll sig naturligt även i de här fallen.

Lika självklart var det att gå till de levande källor som fanns kvar. Som Karl Villy Jonsson, kustbevakare i Lysekil och dotterson till Samuel ”Frisken” Frisk. Det var han som berättade om schismen som balladen en gång orsakat. Karl Villy avslöjade också att allt till slut löste sig, när Taube hänvisade till diktarens frihet, och att vänskapen mellan Frisken och Evert därefter bestod livet ut.

– Det krävdes nog lite diplomati men det slutade ju väl, säger Ann-Beth. Och kanske är det inte heller så viktigt vad som verkligen hände, sången är ju väldigt fin och framförs av många trubadurer som också i sin tur bättrar på historien bakom.

I juni avled Bo Antonsson, 90 år gammal. Ann-Beth och hennes syskon Arne Antonsson och Marianne Nygård enades om de ville ha en begravning på Sjömärket i Kungshamn – hembygdsföreningens lokal med utsikt över Sotenäset och Hållö där en ruskig orkan drog fram 154 år tidigare.

Lika ense var syskonen om musiken som skulle spelas.

– Det var givet att vi skulle ha med Balladen om briggen Blue Bird of Hull, säger Ann-Beth. För oss som var där behövdes ingen förklaring till vad som egentligen hänt, eftersom vi alla kände till pappas bok. Dessutom älskade pappa att berätta historier och den om Blue Bird återvände han ofta till.

Vågar man gissa att han alltid höll sig till sanningen?

– Med pappa var det nog så att han hade en fantastiskt bra minne. Så ja, jag tror faktiskt det. Att skarva till det hade nog burit honom emot.

Läs fler artiklar i serien:

Taube drog en vals och gjorde succé

Ljuger Ulf Lundell om ”Öppna landskap”?

Så blev ”Sol, vind och vatten” alkoholfri