Forsters ”En färd till Indien” är en profetisk roman

I klassikern En färd till Indien förutser brittiske E. M. Forster Indiens självständighet. Att nya läsare nu ges möjlighet att läsa hans mästerverk är en kulturgärning, skriver Vi:s recensent.

När jag för några decennier sedan läste på franskt universitet var en kurs i ”fransk kultur” obligatorisk för oss utlänningar. I den talades det rätt okritiskt om ”la mission civilisatrice”, det vill säga det koloniala Frankrikes självpåtagna mission att föra ”civilisationens ljus” till sina kolonier. Kursen var med andra ord ett skorrande eko från den nationella självbild som besjälade såväl hemlandets befolkning som de koloniala tjänstemännen som posterades ute i imperiet.

Men som förläggaren Daniel Sandström konstaterar i sitt läsvärda efterord till nyutgåvan av brittiske E.M. Forsters klassiker En färd till Indien (1924) – kolonialmakten har en destruktiv inverkan på dem som kommer i beröring med den.

Detta kolonialismens gift genomsyrar romanen (livfullt nyöversatt av Helena Hansson). Den inleds med att den medelålders mrs Moore ledsagar sin blivande svärdotter, den unga miss Quested, till Indien där Mrs Moores son mr Heaslop väntar på sin brud. De bägge damerna präglas av nyfikenhet och allmänmänsklig anständighet, men mr Heaslop har redan under sin korta tjänstgöringstid i den lilla staden Chandrapore anfrätts av kolonialismens moraliska korruption.

Mrs Moore råkar den unge ambitiöse doktor Aziz, som i sin tur lockas av västerlandets vetenskapstro och rationalism. Trots alla strukturella hinder dem emellan (religion/”ras”/klass/nationalitet/etc) uppstår ett slags varmt vänskapligt möte. Han föreslår en utfärd till de omtalade Marabargrottorna i bergen som tornar upp sig vid horisonten. En utflykt som får förödande följder för samtliga inblandade.

Det är frestande att ställa En färd till Indien jämte en annan roman förlagd till samma miljö och samma kolonialism – Marguerite Duras Vicekonsuln. Även den gestaltar brittiska kolonialtjänstemän i en indisk provins, samma isklirrande drinkar, samma tunga, helvetiska hetta, samma mörker bortom den av elektriskt ljus upplysta verandan. Men medan Duras skruvar upp den underliggande grymheten och vansinnet till en febrig hallucination så är Forsters roman i huvudsak traditionell. Han ingick visserligen i Bloomsburygruppen, men omfamnade inte deras modernistiska revolutionerande av romanformen. I En färd till Indien finns en subtil humor, även när den inledande komedin vänds i tragedi, och en klassisk dramaturgi med mer eller mindre överraskande vändningar. Hans romangestalter har också en annan slags lyskraft än Duras fördömda persongalleri – mrs Moore, miss Quested, doktor Aziz och de andra fascinerar i sin mänskliga komplexitet och gåtfullhet.

E.M. Forsters modernitet ligger på ett annat plan. Forster genomskådar kolonialismens perverterade världsbild. Han förutser också Indiens självständighet, som då låg flera decennier och ett världskrig bort – men även att hinduer och muslimer skulle få svårt att samsas under samma flagga.

Sammantaget är det en ljuvligt rik roman, en fröjd att läsa. Att nya läsare nu ges möjlighet att följa med på Forsters färd till Indien är en kulturgärning.

Läs mer:

Här är 15 böcker vi ser fram emot i sommar

Tone Schunnessons ”Ultravåld” är en blodig kavalkad