Göran Rosenberg: Björn Wimans bok är intellektuellt otillfredsställande

  • 23 jan 2024
  • 14 min

Margit Silberstein och Björn Wiman är båda aktuella med nya böcker. // Foto: Sara Mac Key/Mikael Lundblad

Göran Rosenberg: Björn Wimans bok är intellektuellt otillfredsställande
Göran Rosenberg

Margit Silberstein och Björn Wiman är båda aktuella med nya böcker. // Foto: Sara Mac Key/Mikael Lundblad

Lyssna på artikeln

I två nya böcker – av Björn Wiman och Margit Silberstein – ställs frågan om vad antisemitism är och kan vara. Göran Rosenberg läser och oroas över att anklagelser om antisemitism används för politiska syften i sammanhang där det inte hör hemma.

Det är möjligt att Janusz Korczak skulle ha haft en plats i historien även utan det som hände på morgonen den 5 augusti 1942, men knappast som den legend, eller rentav helgongestalt, som det som då hände gjorde honom till. Det fanns många ögonvittnen till det som hände, och några av vittnesmålen bevarades för eftervärlden, och vad de alla vittnade om var hur den berömde barnläkaren och barnpedagogen Janusz Korczak gick i täten för tvåhundra föräldralösa barn på deras väg till den plats varifrån 265 000 judar i Warszawas ghetto, män, kvinnor och barn, inom loppet av några månader deporterades för att mördas i gaskamrarna i Treblinka. Destinationen var ännu inte allmänt känd i ghettot, än mindre namnet, inte heller metoden för mördandet, men alla som den morgonen såg Korczak och barnen vandra genom ghettot förstod att det var mot döden de gick. Till legenden, eller helgonbilden, hör berättelserna om hur det hela gick till, även om berättelserna går isär. Gick barnen på led, fyra och fyra? Sjöng de? Spelade någon av dem fiol? Bar någon av dem ett standar? Fanns det människor som försökte övertala Korczak att lämna barnen och låta sig räddas? Höll något av barnen Korczak i handen? Höll han själv ett barn i famnen?

Ett av ögonvittnena var poeten Władysław Szlengel som på några få rader fångade händelsens legendskapande kraft:

Idag såg jag Janusz Korczak
När han gick med barnen i den sista processionen.
Och barnen hade alldeles rena kläder,
Som om de var på söndagspromenad i parken […]
Någon kom fram med ett papper i handen,
Förklarade nervöst någonting,
”Du kan vända tillbaka … här ett kort från Brandt
[Karl-Georg Brandt, nazistisk ledare för deporteringarna].”
Korczak skakade tyst på huvudet.
Han hade inte heller något mer att säga,
till dessa människor som kom med tyska favörer.
För hur kunde han få in deras känslokalla huvuden
Vad det innebär att lämna ett barn ensam…

I sin framställning av händelsen fogar Margit Silberstein ytterligare legendstoff till bilden av Korczak. I de rader av Szlengel hon själv väljer att citera får han drag av Kristusgestalt: ”Janusz Korczak dog/så att vi också kunde ha hedern i behåll.” Och i det vittnesmål hon väljer att återge är legenden redan där: ”De gick i döden med en blick fylld av förakt mot sina mördare. Först gick Korczak, han hade blicken riktad uppåt och höll två barn vid handen. De gick med värdighet. När tyskarna såg Korczak frågade de: Vem är den mannen?”

Silberstein hade kunnat citera vittnesmål med en mera uppgiven bild av vad som hände: ”Det förekom inga gester, ingen sång, inga stolt höjda huvuden. Det var en fruktansvärd, trött tystnad. Korczak släpade benen efter sig, som en förkrympt person, och mumlade något för sig själv då och då.”

Kvarstår att Korczaks vandring med barnen genom ghettot blivit en tidlös legend om mänsklig resning i en omänsklig tid. Sommaren 2023 kunde besökarna på Bosjökloster i Skåne se Janusz Korczak sväva fram på sin ”himmelsfärd” under taket med ett barn i ena handen, ett barn i famnen och med barn efter barn klängande sig fast i hans rockskört och i varandras händer, i konstnären André Prahs djupt berörande montage av dockor sammanfogade av förvridna trädgrenar.

Det är naturligtvis oundvikligt att ett så legendomspunnet slut på en människas liv kommer ett färga berättelsen om vägen dit. Margit Silberstein börjar med slutet och låter det kasta sitt ljus, eller skugga, över hans livsgärning. Vad Janusz Korczak säger och gör, hans radikala syn på barns roll och rättigheter, hans tidigt väckta världsförbättrarpatos, hans självuppoffrande livsval, hans depressioner, får hos Silberstein sin särskilda kraft av vetskapen om hur det hela kommer att sluta. Hon värjer sig själv för kopplingen. ”Jag vill inte att hans död tillsammans med barnen i Treblinka ska överskugga allt det han var och stod för i livet”, skriver hon. Bara för att i meningen efter slå fast att ”hans beslut att gå med barnen i döden var just en syntes av hela hans liv, en logisk kedja som slutar i att en man som Janusz Korczak inte hade något val.”

Margit Silberstein gör tydligt att det är slutet hon vill förstå, allt det som i Korczaks liv och gärning kan förklara – ”logiskt” om man så vill – hans handlande på morgonen den 5 augusti 1942. Hon gör ingen hemlighet av att hon ser Korczak som en förebild och hjälte, ”hela hans liv går rakt in i hjärtat på mig”, och att hon har svårt att hålla tårarna tillbaka när hon skriver om honom.

Detta är kort sagt inte bara en biografi över Janusz Korczak utan också en berättelse om Korczaks betydelse för Silberstein själv. ”I mina ögon var han en av de modigaste”, skriver hon. ”Vi behöver Janusz Korczak. Jag behöver Janusz Korczak.”

Silberstein ger berättigat utrymme åt Korczaks barnpedagogiska ideal och insatser, de barnstyrda barnhemmen, böckerna med titlar som Hur man älskar ett barn och Barnets rätt till respekt. Men framförallt, tror jag, vill hon skriva fram en person med modet och styrkan att hålla huvudet högt när antisemitismen i Polen tilltog på 1930-talet, och den berömde barnläkaren och barnpedagogen Janusz Korczak blev juden Henryk Goldszmit och inte längre tilläts vara ”Den gamle doktorn” i ett populärt radioprogram. Ja, också när han tvingades bygga upp sitt judiska barnhem på nytt innanför ghettots murar, och där hellre lät sig fängslas än förödmjukas och in i det sista handlade som han lärde. ”Det är min plikt att genomföra allt jag har predikat och gjort i mitt liv – trohet mot barnet och mot människan”, citerar Silberstein ur Korczaks ”ghettodagbok” två månader före deporteringen.

Antisemitismen i Polen försvann inte med Polens judar, vilket Margit Silberstein blir varse när hon reser i Korczaks fotspår och upptäckte att hans judiska namn, Henryk Goldszmit, det namn under vilket han mördades i Treblinka, är som bortraderat. Och att människor hon frågar inte känner till att han var jude. Och att antisemitiska föreställningar om ”Judarna” är fortsatt vitt spridda i ett Polen som inte längre har några judar att tala om.

Därmed väcker boken om Janusz Korczak ofrånkomligen frågan om vad antisemitism är och kan vara – inte bara i Korczaks tid utan också i vår egen.

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman har i en rad essäer ställt just den frågan och när han på nytt ger ut dem i bokform (första gången 2021 med titeln Hatet mot judarna), är det i en aktualiserad version och på förekommen anledning. ”Det finns ett före och efter den 7 oktober 2023”, lyder första meningen i det nyskrivna förordet. Och bara några meningar senare: ”Än en gång hade judar slagits ihjäl, slaktats och skändats bara för att de var judar.”

Redan här kan det vara på sin plats att påpeka att det inte bara var judar som dödades eller togs som gisslan av Hamas. De dödades därför att de befann sig i Israel, judar som icke-judar. Och vad man än kan säga om Hamas mål att göra slut på staten Israel, ja också om antisemitismen i dess retorik och propaganda, går det inte att bortse från att Hamas är en part, förvisso extrem och destruktiv, i en högst verklig konflikt om makt och territorium mellan ett delvis ockuperat och fördrivet folk som kallar sig palestinier och en stat som kallar sig judisk. Det betyder inte att antisemitismen hos Hamas kan ursäktas eller bagatelliseras, men det innebär att Hamas agerande inte enbart kan förklaras av den, inte heller det fruktansvärda som hände den 7 oktober 2023.

Likväl är det vad Björn Wiman tycks göra. I varje fall finner jag ingenstans i de delar av boken som nyskrivits i ljuset av vad som hänt sedan dess, ett försök att sätta kriget mellan Israel och Hamas i något slags historiskt-politiskt sammanhang och därmed ge en aldrig så barbarisk massaker en vidare bakgrund än hat mot judar. Björn Wiman är inte ensam om att väja för sammanhanget eftersom påpekande av sammanhang har visat sig kunna leda till anklagelser om antisemitism. Som när FN:s generalsekreterare António Guterres i FN:s säkerhetsråd den 24 oktober hävdade att Hamas attack inte hade skett i ett vakuum och att palestinierna i 56 år varit underkastade ”en kvävande ockupation”. Trots att han samtidigt gjorde alldeles tydligt att detta inte på något sätt rättfärdigade Hamas ”avskyvärda attack”, fick han av ledare i Israel veta att hans uttalande var ”ondsint antisemitiskt”, vile antisemitic.

Wiman har rätt i att judehatet eller antisemitismen ruvar djupt i vår kultur. Han har också rätt i att den huvudsakligen är en fantasi om vad ”Judar” är eller kan vara, en konspirationsteori som från tid till annan uppfinner de judar den behöver för att fylla den ena eller andra syndabocksrollen, och som därför inte nödvändigtvis behöver faktiskt existerande judar för att manas fram och vinna gehör. Det är inte bara i Polen som vi idag kan hitta antisemitism utan judar.

Men sedan sjuttiofem år finns en faktiskt existerande stat som benämner sig judisk och som utövar sin makt i namn av ”det judiska folket”. När antisemitiska uttalanden och slagord förekommit i samband med protester mot Israels krig i Gaza och manifestationer för palestiniernas sak innebär det därför inte nödvändigtvis att de är motiverade av antisemitism. Det finns gott om högst verkliga motiv för att protestera mot Israels krigföring och solidarisera sig med palestiniernas sak. Det betyder bara att i ett sammanhang där verkliga judar (israeler) utövar verklig makt är det lätt hänt att antisemitiska fantasier om imaginära ”Judar” väcks till liv igen.

Min huvudinvändning mot Wimans framställning är att han inte någonstans vidgår det problem som därmed har uppstått, det vill säga hur också fullt legitim kritik av staten Israels maktutövning riskerar att avfärdas som uttryck för ”det tidlösa hatet mot judarna”, och att själva begreppet antisemitism därmed riskerar att berövas sin historiska och moraliska sprängkraft.

Wiman har möjligen rätt i att judehatet är ”evigt” i den meningen att det från tid till annan kan framkallas på nytt, men jag tror inte att förmågan att motverka och bekämpa antisemitismen stärks av att den framställs som oförklarlig och obotlig. Vilket jag tycker Wiman gör när han till bokens epigraf väljer ett citat av den judisk-rumänske journalisten och författaren Mikhail Sebastian (1907-1945): ”Det är judens metafysiska plikt att vara avskydd. Det är hans roll i världen. Varför? Jag vet inte. Det är hans förbannelse, hans öde. Hans problem om du så vill.”

Det är poetiskt kraftfullt men sakligt mystifierande.

Det finns mycket i Wimans bok som är tänkvärt och läsvärt men som utgångspunkt för en diskussion av antisemitismens manifestationer och verkningar i vår tid är den intellektuellt otillfredsställande. Antisemitismen tränger sig förvisso på igen och dess destruktiva kraft får inte underskattas, och som Wiman skriver, ”längst ner i bottenslammet av varje konspirationsteori finns alltid fantasin om judarna”, men just därför är det viktigt att begreppet inte urholkas och trivialiseras och anklagelser om antisemitism används för politiska syften i sammanhang där det inte hör hemma.

Fotnot: Margit Silbersteins Hand i hand med barnen i Treblinka. Berättelsen om Janusz Korczak (Bonniers) och Björn Wimans Grinden i Dachau. Sex essäer om det tidlösa hatet mot judarna (Fri tanke) ges båda ut den 22 januari.


Läs mer: Lyckoslanten bevisade överlevaren Ivan Newmans berättelse

Bitte Hammargren: Dödsdans om den politiska kartan

Michael Rothschild: ”Vad är det vi krigar för egentligen?”

Fler utvalda artiklar