Hyllad rappare – och kriminell. Hur skriver man en bok om Yasin?

Mohamed Yussuf skrev förlagskontrakt på en bok om Yasin, en av Sveriges största och mest kontroversiella artister. Men det gick inte som Yussuf tänkt sig. Nu är slutligen Nation av poeter klar.

Den gröna drömfångaren, fäst i backspegeln, hoppar i takt med att Mohamed Yussuf kör systerns svarta Audi längs med de skumpiga grusvägarna utmed Falkenbergs kustremsa.

Målet är Skomakar­hamnen, de något mer ödsliga sanddynerna mittemellan den halländska ortens mer kända ­ sommarstugestråk: Skrea och Olofsbo.

Det är hit, förklarar Yussuf, samtidigt som han väjer för väghål och hästskit, som han ofta tagit sig när han fastnat i skrivprocessen.

Och det har blivit en del turer, ibland kväll efter kväll. Under tiden har flera deadlines passerats.

Många har undrat om han lidit av skrivkramp.

–Men då tror jag inte man förstått vilken komplicerad berättelse det här är, säger han när han parkerar intill en röd lada med vita knutar och blickar ut över ett ännu kylslaget Kattegatt.

I Nation av poeter, som debutboken heter, försöker Yussuf fördjupa bilden av svensksomaliska rappare från Järvaområdet, bland annat genom att skriva in dem i en flera hundra år gammal berättartradition vid Afrikas horn, där varje klan har sin poet.

Framför allt ligger fokus på Yasin Mahamoud, den 27-årige fixstjärnan från Rinkeby, som prisats med P3 Guld-statyetter, samarbetat med Miriam Bryant, och som under de senaste åren legat i toppen på listan över årets mest strömmade svenska artister. Men som också dömts till fängelse två gånger. Först för grovt vapenbrott och sedan förberedelse till människorov av rapparen Einár (året innan han mördades utanför en lägenhetsport i Hammarby sjöstad i oktober 2021). Med andra ord: det var en berättelse med lika många fallgropar som någonsin Falkenbergs kuperade kustvägar.

En bit upp från stranden ligger Skogstorp. Eller, som Mohamed Yussuf beskriver sitt uppväxtområde i Falkenbergsförorten:

–Det här är vårt Rinkeby!

Han pekar ut över en lång rad gårdar med två­våningsradhus i gult tegel. Hit flyttade den då tvåårige Mohamed och hans familj när de kom till Sverige 1990. Och sedan en tid bor Yussuf här igen. I ett hyrt rum hos sin äldre syster, som tog över hemmet efter att föräldrarna häromåret flyttade tillbaka till Somalia.

Ute på gården uppmärksammar Yussuf vägen som skär genom förorten.

Hela uppväxten var ju full av bråk och skit och rasism.

På hans sida, förklarar han, bodde alla invandrare. Där sprang han som barn mellan gårdarna, ofta med en fotboll vid fötterna. Och där hörde han de äldre barnen köra tidens stora raphittar med 2Pac och ­Notorious b.i.g. på repeat.

På andra sidan vägen radar trävillorna upp sig. Så nära men ändå så långt bort.

–Där bor majoritetsbefolkningen, medelklass-Svenssons. Det var en så tydlig gräns. Men till skillnad från om man växer upp i Rosengård, Bergsjön eller Rinkeby – och då kanske är fast i de sociala strukturerna – så tvingades vi och de vita svenskarna på andra sidan vägen hela tiden mötas – i skolan,
i fotbollslaget, och så vidare. Eller mötas …

Han tar ett djupt andetag.

–Hela uppväxten var ju full av bråk och skit och rasism. Men bara att utsättas för, och klara av, alla de här situationerna – det är ju ändå definitionen av integration, tycker jag.

Kalla vindar söker sig in mellan husen. Han drar upp den grå luvtröjan för att skydda sig från den värsta kylan.

–Tack vare min uppväxt kan jag förstå vilken random svensk 15- eller 18-åring som helst. Alla deras erfarenheter. För att vi varit så nära. Det tror jag inte att jag hade gjort, om jag vuxit upp i de mer segregerade förorterna.

Han nickar i riktning mot ”sin gård”.

–Men lunken här, den här erfarenheten som invandrare, eller rasifierad, finns i alla svenska småstäder. Alingsås, Växjö och så vidare. Men det pratar vi sällan om. Vi pratar nästan alltid om höghusen.

Mohamed Yussufs mamma och pappa, lärare respektive industriarbetare, behövde aldrig mana på sin son att sköta skolan. För han gillade den, hade lätt för att lära sig. Samma sak på fotbollsplanen, där han efter spontanspel på gräsplättarna i området så småningom fick hoppa in och debutera för Falkenbergs FF i Superettan, 20 år ung. Men efter en höftledsskada fick han inte förnyat kontrakt med klubben.

För första gången i sitt liv kände Mohamed Yussuf sig vilse.

–Jag kunde liksom inte se mig själv göra någonting annat, förutom att spela fotboll.

Men långsamt gick det upp för honom att det fanns en annan sak han alltid gillat: att skriva. Efter journalist­högskolan i Göteborg, ett antal år som frilans, fick han hösten 2021 fast anställning på Dagens Nyheter. Det var bara det att han precis skrivit på ett förlagskontrakt med Volante för Nation av poeter. Anställningen fick inledas med att han tog tjänstledigt för att skriva boken, tänkt att komma ut under hösten 2022 eller våren 2023.

Det kändes inte som en alltför orealistisk plan. Yasins historia var han mer än bekant med. Yussuf hade följt Rinkeby-rapparen sedan de första raderna spreds i egenproducerade videor på Youtube i mitten av 2010-talet. Det var rått, det var nytt, och Yussuf kände direkt att den unge killen hade något alldeles extra.

Nu var det bara att närma sig Yasin för att kunna fördjupa berättelsen.

Hur svårt kan det vara? tänkte han.

Du fattar inte Järva, det spelar ingen roll att du är nåns fucking svåger.

I väntan på att Yasin skulle komma ut från sitt fängelsestraff för sin inblandning i kidnappningen av Einár ägnade Yussuf de första arbetsdagarna åt att planlöst promenera runt i Järvaområdet: Rinkeby, Husby, Tensta, Kista, Rissne. Mohamed Yussuf medger att han ”kanske var lite naiv” när han närmade sig den somaliska diasporan i Järvaområdet.

Det var inte direkt som när han som kulturreporter skulle intervjua någon aktuell skådis på Dramaten. Det var … något annat.

–Jag kan prata somaliska, men det har kanske hjälpt mig vid ett av hundra möten. Trots att vi har samma arv, ser de genast att jag inte kommer där­ifrån. Att jag, i deras mening, inte är en av dem.

För att du är hallänning?

–Nej, för att jag är journalist. Jag symboliserar Dagens Nyheter. Jag ses som innerstan, etablissemanget, säger Yussuf.

Leende imiterar hur han först blev bemött: ”Du fattar inte Järva, det spelar ingen roll att du är nåns fucking svåger.”

Yussuf konstaterar att han inledningsvis slösade mycket tid. I alla fall upplevde han det så, när veckorna gick utan att något blev skrivet. Med tiden fick han ändå flera nyckelpersoner i Järva att börja snacka, men då hände det ofta att de till slut drog sig ur, och absolut inte ville bli citerade. Det kändes tröstlöst. Som att jaga ett rörligt mål.

Och sedan … sedan mördades Einár.

–Då var det inte direkt som att tankarna upptogs av kopplingen mellan svensk rap och somalisk poesitradition, konstaterar Yussuf lakoniskt.

En sak jag noterade var att han inte levde upp till den klassiska gangsterbilden.

Men han gav inte upp. I stället fortsatte han träget sina promenader. Och till slut fick han ett möte med Yasin. Efter fängelsetiden levde han i frivillig exil i olika europeiska städer, och det ryktades om Yasin nu befann sig i Bryssel. Eller Berlin. 

Yussuf hade försökt ordna ett möte i mer än ett halvår, så när de väl sågs var han mer än redo.

–Vi umgicks i tre dagar och min bandspelare var igång nästan hela tiden. En sak jag noterade, som också gäller andra unga rappare jag tidigare intervjuat, inklusive Einár, var att han inte levde upp till den klassiska gangsterbilden. Tvärtom var han trevlig, skärpt och något tillknäppt i början, men aldrig hotfull eller ens särskilt tuff.

De fick bra kontakt, träffades allt oftare när de inte sms:ade eller talade över Facetime.

Men tiden gick.

–Till sist behövde jag cash. Det lilla jag hade undan­stoppat, hade jag levt upp.

Det självklara valet hade varit att återvända till Dagens Nyheter efter tjänstledighetens slut. Men vad skulle hända med boken då? Skulle han få lägga ner projektet? För att boken skulle bli klar behövde han fullt fokus. Han flyttade hem till Falkenberg, där han fick ett rum hos systern och ett extrajobb på ett hvb­-­hem.

–Det har varit en bra erfarenhet med många jätteintressanta samtal som jag kunnat ta med mig när jag pratat med Yasin. Men mest har jag ändå jobbat nattjour, och jag vet inte hur många sidor jag skrivit i vardagsrummet där, och tackat Gud för att det liksom släppt med skrivandet.

Att Yasins musik nått långt utanför Rinkeby märks när Mohamed Yussuf besöker Skogstorpsskolan, grundskolan nära hemmet, där han gick sina första nio år.

I korridoren närmar sig två nyfikna killar.

–Ey, vem är du?

Yussuf svarar att han är journalist, att han gått på skolan och visar vägen mot sitt ljusblå skåp. Medan de två yngre killarna snart viskar ”han är journalist” till sina klasskamrater får Yussuf en allt längre svans efter sig i korridoren, innan han stannar till vid en lärare (som visar sig ha jobbat med Yussufs mamma en gång i tiden). När de kommer in på att han skrivit en bok om Yasin blir en av tonårskillarna alldeles till sig.

–Va, har du skrivit en bok om Yasin?

Killen får allt större ögon av allt Mohamed Yussuf säger.

–Har du träffat honom!? Kan du visa bild?

–Ja, ja jag har träffat honom en massa gånger, men bilder kanske du får se på mitt Instagramkonto längre fram, säger Yussuf lugnt och ger killen en avslutande high-five.

På väg ut från skolan konstaterar Yussuf att mötet med läraren och eleven kan ses som en illustration över vilka han vänder sig till med boken.

–Min ambition är att dels ge en fördjupning, för de äldre som inte alls förstår sig på var och vad Yasin kommer ifrån, och hur han – och den här genren – blivit så stor.

–Dels vill jag få unga personer – som min systerson som är i högstadieåldern och som lyssnar på den här musiken, och säkert gör pistoltecken i spegeln – att förstå vad det där tecknet betyder i dag. Jag gjorde själv likadana tecken när jag var ung och lyssnade på hiphop. Men det var då. Det är inte längre kul, när verkligheten ser ut som den gör i dag.

Han drar ett djupt andetag. 

Jag har aldrig känt att jag måste vara först med någonting. Hellre djupt än först.

Bara den senaste veckan har det varit flera upp­görelser med dödlig utgång. Hiphop-genrens kopplingar till gängkriminaliteten och dess skjutningar och sprängningar är en realitet som Mohamed Yussuf är smärtsamt medveten om. Sverige har förändrats sedan hans barndom, så även hans Falkenberg. Skogstorps lokala Konsum­butik har lagts ner, och barnen kan inte längre lika enkelt springa över till grannen för att låna mjölk.

–Det finns ju till och med vapen här i Falkenberg bland ungdomarna, säger han dystert när vi hoppar in i bilen.

Under de år som det tagit för Yussuf att hitta fram med sin berättelse har flera journalister kommit ut med reportageböcker från samma sfär. Från Diamant Salihus Tills alla dör och När ingen lyssnar, till Emil Arvidsons Svensk gangsterrap och Nina Svanberg Utpekad. Goaren: Einár, Dumle – och hon som överlevde. Men utgivningarna har inte stressat Mohamed Yussuf. I alla fall inte mer än alla brända deadlines.

–Jag bestämde mig för att jag inte kan hålla på och bry mig om alla de här sakerna. Jag kan inte tänka att Emil Arvidson tar alla mina läsare, utan om det blir buzz kring hans bok, om folk gillar den, då kommer förhoppningsvis också min bok att gå bra. Annars tror jag att jag hade blivit galen.

Han utvecklar.

–Jag har aldrig känt att jag måste vara först med någonting. Hellre djupt än först, om jag måste välja.

Parallellt med berättelsen om Yasin och hans rap-­kollegor löper en skildring av den rika somaliska diktkonsten – det är också det spåret som gett boken dess titel.

Själva grundidén till detta, förklarar Yussuf, fanns med från början, när förlaget kontaktade honom.

–Jag gillade kontrasten i det breda anslaget. Hur de nya svensksomaliska rapparna från Järvaområdet så tydligt stod utanför det etablerade samhället, sam­tidigt som de knöt an till någonting djupt rotat och centralt inom den somaliska kulturen.

Han försöker förklara, med sig själv och sin uppväxt som exempel:

–Hos oss finns ett naturligt sätt att tänka kring tillvaron, att sätta ord på erfarenheter som knyter an till ens rötter och identitet. Det är något man bär med sig utan att tänka på det. En närhet till språket där allitterationer, metaforer, idiomatiska uttryck – ofta laddade med retfull ton eller ironisk humor – är en naturlig del av vardagen. Jag minns att man typ varje gång man öppnade munnen som barn fick till svar: ”som somalier brukar säga: …”

Hur har Yasin sett på det här? Att du utmålar honom som en arvtagare till de här somaliska klan-poeterna?

–Alla jag intervjuat, inklusive Yasin, har upp­skattat mitt försök att sätta det som i grunden är en hiphopberättelse i ett större kulturellt och samhälleligt sammanhang.

Då var andra ämnen tuffare att ta upp med Yasin, konstaterar Yussuf.

Det fåtal gånger som Rinkebyrapparen ställt upp på intervjuer och fått frågor om sitt kriminella förflutna har han mest bara lutat sig mot svar som ”ingen kommentar”, ”nästa fråga” eller ”det där ligger bakom mig”. Mohamed Yussuf vittnar om en liknande upplevelse.

–Det har varit svårt. Som intervjuare vill man alltid gå ännu längre, få ut ännu mer. Men för varje år som har gått så känner jag ändå att Yasin gått djupare in i de här sakerna, och försökt formulera ett svar. Både för mig och för andra. Det har kanske att göra med att han har en egen familj i dag.

Jag är inte här för att tvätta någons rykte. Eller smutsa ner någons rykte.

Yussuf samlar sig.

–Jag har tänkt mycket på det här. Att fan, var går gränsen? Hur ska jag tänka? Yasin hamnade snett när han var väldigt ung. Och han säger själv: ”Jag vill ut från det här, det här är inte bra.” Så, hur skriver man om det? Jag skulle kunna göra en riktigt fet gangsterhistoria om hans liv. Men den skulle inte nödvändigtvis spegla verkligheten.

Han ser bekymrad ut.

–Frågan blir ju också: när har man sonat för sitt brott? Det är en svår fråga som vi kanske kommer att behöva hitta ett bättre svar på framöver.

Det finns säkert de som kommer att uttrycka sig i stil med att du tvättar Yasins rykte. Hur ser du på det?

–Det är såklart någonting jag tänkt på. Herregud, ja. Men nej, jag är inte här för att tvätta någons rykte. Eller smutsa ner någons rykte. Jag jobbar alltid likadant, oavsett om det skulle gälla Yasin eller Jimmie Åkesson. Att inte det framgår i boken skulle vara det värsta som kunde hända.

Jag ringer till Johan Wirfält, Mohamed Yussufs förläggare, för att höra hur han ser på risken att boken ”tvättar Yasins rykte”. Han säger direkt att han inte är särskilt orolig, även om han har ”en djup respekt för ämnets känslighet”.

–Jag tror att läsarna, oavsett politisk hemvist, är intresserade av fördjupande journalistik utan pekpinnar – och för Mohamed är det lika viktigt att redogöra för gängkriminaliteten som att visa musikens konstnärliga kraft.

Johan Wirfält menar att ämnet tidigare främst har skildrats utifrån, att Yussuf och hans bok har ”andra ingångar”.

–Mohamed har hittat ett helt eget sätt att skildra vad det innebär att växa upp som ung, skapande människa i den specifika miljö som är Järvaområdet. Samtidigt ger boken en ny förståelse för svensk gangsterrap, en unik musikform som fötts ur miljonprogrammets mylla, där somalisk poesi-tradition möter svensk förortsverklighet, säger han och fortsätter:

–I slutänden är det en bok om människor, valen de gör och omständigheterna de verkar i. Det här är ett viktigt bidrag till den större berättelsen om vårt samhälle 2025.

Det har blivit lunchtid i Falkenberg och Mohamed Yussuf styr stegen mot Lilla Napoli, Sveriges antagligen mest lovordade pizzaskjul. På vägen från parkeringen avslöjar den nyblivna författaren att han här tänkt anordna en mindre releasefest för sina allra närmaste i Falkenberg. Främst för att ”skjulet” till hälften drivs av Besmir Balaj, en barndomsvän från Skogstorp, uppvuxen ett par portar bort från familjen Yussuf.

Efter att de två hälsat – och Mohamed skrattat åt att man säljer en våg avsedd för jäst och mjöl som ”knarkvåg” – visas vi till ett bord långt in i lokalen.

Samtidigt som han kikar på menyn kommer han in på vad han menar är sensmoralen med boken.

–Jag hade kunnat säga stay in school, kids till alla ungdomar som jag träffat under arbetet med boken. Men jag tror att Yasin själv är det bästa exemplet på vikten av att sköta skolan.

Han syftar på artistens utsatta situation genom åren; de långdragna rättsprocesserna, att leva med ordningsmakten efter sig, att av olika orsaker avråtts från att spela live. I sommar är det tänkt att han ska framträda på Alive i Borlänge i början av juli – om allt går vägen blir det hans första svenska festivalframträdande någonsin.

–Han blir liksom inte av med sina gamla synder. De snurrar vidare. Och då är Yasin ändå en av Sveriges största artister.

Mohamed Yussuf avbryter sig själv och ursäktar sig för att han inte hunnit tänka klart om allt. Men en sak är han ändå säker på:

–Boken är det viktigaste jag gjort i livet.

Ur Vi Läser #2 2025.

Läs mer:

Rapport från ett utsatt område – i kläm mellan onda och goda krafter

Denise, 15: ”Föräldrar begraver sina barn”