Inger Edelfeldt: ”Det var mycket enklare att skriva med mindre livserfarenhet”

Efter ett halvt sekel i litteraturens tjänst har Inger Edelfeldt åter hamnat i strålkastarljuset med Skönheten. I sommar fortsätter hon att utforska kvinnlighetens dubbla skam. Och vad vi egentligen får syn på där framför spegeln. 

–Milstolpar? Ja, en av dem är väl den här, säger Inger Edelfeldt. 

På tröskeln till sjuttio har hon levererat en roman som skapat både debatt och lässug. Närmare 3 000 sålda exemplar – normalnivå för inte länge sedan men idag rena drömvolymerna för en författare i det så kallade mellansegmentet. 

Det är Skönheten vi talar om. Berättelsen om sextioåriga Laura som i mötet med den vackre och några år yngre Bertil slungas in i en process som får självkänslan att gunga. 

Ämnet har som sagt angått.

Ändå är Inger Edelfeldt inte riktigt nöjd. Det hon ville diskutera med sin roman – mekanismerna som styr kontraktet mellan åldrande, individ och samhälle –har fått se sig omsprunget av frågor om hur det känns att sluta färga håret.

–Ämnet är känsligt. Många människor som läst börjar direkt undra ”var ligger jag på skalan?”. När jag fotograferas för boken vet jag att de som ser resultatet kommer fundera över hur jag ser ut i relation till min ålder, om jag sminkar mig eller är lyft. 

Hon destillerar det kollektiva tillståndet:

–Det är som att ansiktet, istället för att vara själens spegel, helt reducerats till ett föremål för jämförelse och förbättring.

I snart fem decennier har Inger Edelfeldt varit en självklar del av den svenska litteraturen. Produktiviteten har varit hög och bred. Ett fyrtiotal titlar i flera litterära genrer, där särskilt novellerna brukar lyftas fram. Till verksamheten hör också ett konstnärskap som rymmer illustrationer, tecknade serier och fritt målande.

På något sätt alltid där, samtidigt som uppmärksamheten gått i vågor. 

Nu peakar den på nytt. 

–Det var nog trettio år sedan det var så mycket ståhej kring en av mina böcker, säger hon.

I själva verket var det just den mediala debatten som fick igång henne. Då, för några år sedan, hade ett antal offentliga kvinnor i medelåldern gått ut och förklarat att de inte längre kände sig bekväma med att synas i rutan på grund av att de var för gamla och fula. 

Möjligtvis nämndes aldrig ordet ”ful”, men andemeningen var uppenbar för alla. 

”Så bra”, tänkte Inger Edelfeldt, ”äntligen får vi en diskussion om åldershetsen i samhället”. 

Så blev det inte. Istället följde en rad personliga reaktioner om att de aktuella kvinnorna inte alls var fula eller att de helt enkelt borde skärpa sig och acceptera att tiden sätter spår. 

–Det var absurt. Jag kunde inte sluta tänka på kvinnlighetens dubbla skam. Du ska skämmas över att du inte är tillräckligt snygg, men du ska också skämmas om du försöker göra något åt det på ett sätt som märks. 

Av tankarna blev det en roman. Som ironiskt nog i flera fall mött samma banaliserande gensvar som den från början var en reaktion på.

Nu sitter författaren här, på restaurangen till det nedläggningshotade Medelhavsmuseet – en medvetet vald enmansprotest, och har full frihet att formulera vad hon anser är skönhetsdebattens förbisedda dimensioner. 

Inger Edelfeldt ringar in dem. Några handlar om teknikens framsteg. Om mobiler och sociala medier som gör att vi alltid har att förhålla oss till en bild av oss själva. Ja, värre än så: 

–Vi blir bilden. Vi tappar bort känslan av att vara en levande människa med allt vad det innebär. 

En annan frekvens är den om förgänglighet. 

–Det är rädslan för döden som gör hela den här soppan så potent. Något som ingen recensent av boken har nämnt är hur Laura påverkas av att hennes bästa väninnas man dör knall och fall. 

Den tredje dimensionen handlar om sårbarhet och självkärlekens svåra konst. Inger Edelfeldt låter bokens huvudperson ställa den retoriska frågan: ”Varför kan inte Laura Wilkinson bara kavla upp ärmarna och börja älska sig själv?” 

–Laura ironiserar över attityden som säger att man bara ska strunta i sitt utseende och sin vacklande självkänsla. För så enkelt är det sällan.

I botten bränner upplevelsen av att inte duga. I Lauras fall gäller det både inför världen i stort och i relationer. Någonstans känner hon alltid att hon borde vara annorlunda. 

För detta allmänmänskliga tillstånd har såväl självhjälpsbransch som världsreligioner sitt standard­råd: Odla självförglömmelse.

Inger Edelfeldts metod är till synes motsatt. Hon låter sin huvudperson Laura stirra in i spegeln. Men hon låter henne göra det tillräckligt länge för att hon ska börja undra vad ett ansikte egentligen är. Var kommer det ifrån, frågar sig Laura. Varken hon själv eller hennes föräldrar har ju egentligen ”gjort” det.

–Laura drabbas av en svindel som tar henne tillbaka till själva livsgåtan. Hur finns vi? Varför finns vi överhuvudtaget? Just den svindeln kan rycka en ut ur skönhetsfixeringen. 

Det är ett tillstånd av mystik, klarhet och vila. 

–Jag vet inte vad ett ansikte är, men jag vet att jag inte är någon krukväxt som ständigt ska piffas utan att jag kommer någonstans ifrån. 

Ytan som vägen till djup. Mysteriet bakom det alldagliga. Vana Edelfeldt-läsare känner igen sig i den senaste romanen. Här finns också den i författarskapet så välbekanta drömmen om förening, ett tema som även går igen i Porträtt av en hungrig flicka som kom i höstas. Där får läsaren följa hur antikhandlaren IsaBell möter en vampyr och faller handlöst. Det är en berättelse om trauma och nåd, och beskrevs i just denna tidning av recensenten Lotta Olsson som bland det bästa Inger Edelfeldt skrivit.

Författarskapets tema framför andra är ändå förvandling. Även här går Inger Edelfeldt på tvärs. Visst är samtiden upptagen av förvandling; av synen på människan som förbättringsprojekt med målet att nå fram till sitt optimala jag. 

Men Inger Edelfeldts transformationsskildringar är av ett annat slag. De handlar inte om att maximera utan om det aldrig stillastående, om den enskilda individen som ett kärl för större föränderliga krafter och där människans stora uppgift är att öppna sig. 

–En identitet är inte livet. Den kan tillfälligt hjälpa en att navigera men riskerar att låsa in en i en roll som man fått av andra eller kanske gett sig själv i en sårbar situation. För mig är det övergångarna mellan identiteter, vilka ofta är väldigt smärtsamma, som är det intressanta. 

Ibland är man singel, ibland i relation. Ibland är man sjuk, ibland frisk. Vissa övergångar delar man med alla som någonsin levt. Andra är unika. 

–I varje skifte förändras man ju. Någon sorts kameleont tror jag man måste vara, det är egentligen det naturliga sättet att ta sig genom livet, säger hon och påminner om titeln på en av hennes mest uppskattade novellsamlingar, Den förunderliga kameleonten från 1995.

Redan på sextiotalet var Inger Edelfeldt ett förundrat barn. Tanken på att vi alls finns till kunde skrämma slag. Hon förstod att hänförelsen gjorde henne annorlunda. 

Samtidigt uppmuntrades hon i sin fantasi och sitt utforskande. Hos föräldrarna, som kom från fattiga förhållanden, fanns litteratur- och bildintresse, liksom självstudier i bagaget. 

Frågan om hon kunde gå till sin mamma och pappa med de stora frågorna blir dock hängande i luften. 

–Barn kan undra de här sakerna men har oftast inte språket för det, säger hon med en andhämtning som visar att svaret inte kommer bli personligare än så. 

I en numera sjutton år gammal intervju i Svenska Dagbladet har Inger Edelfeldt berättat om uppväxtens mindre ljusa sidor. Hon berättar om miljön i en familj som inte riktigt orkade med ett oväntat sladdbarn. Till interiörerna hörde en pappa med depressioner, en mammas brist på distans och den egna känslan av att vara ett barn som stör. 

Hon ska senare beskriva uppväxten som en ”tilltrasslad väv av undanhållanden” och sig själv som en av dem som lagt tid på terapi, meditation och utforskande – vilket lärt henne en del om människan som sådan och gett kunskap som torde ha sipprat in i böckerna. 

Jag inser idag att jag i långa tider lidit av journalist­skräck.

Men här och nu, omgiven av museets arkeologiska artefakter, avböjer Inger Edelfeldt att analysera sina litterära teman. Drömmen om förening, till exempel, som är så stark i Porträtt av en hungrig flicka. 

–Den har både religiösa, filosofiska och djuppsykologiska rötter. Men om vi fördjupar oss i det kommer ingen våga läsa boken sedan.

Motståndet mot att svara handlar också om journalistikens själva villkor. Hon får frågan: Vampyren i boken, vad står han för? 

–Om jag pratar om det och du ska försöka koka ner det till något läsarna kan förstå kommer det bli jättekonstigt. 

Inger Edelfeldt anses svårintervjuad och hon vet om det själv. Beskrivningen är både sann och inte. Samtalsstämningen är god, för att inte säga hjärtlig. 

Men dialogen hukar under tyngden av fem decenniers erfarenhet av presskår och litteraturkritiker. Mina reporter­frågor utvärderas i realtid. Hon recenserar även sig själv. Skrattar orosmättat när hon sagt något drastiskt och ser rubrikerna framför sig. 

–Jag inser idag att jag i långa tider lidit av journalist­skräck.

Inger Edelfeldt har blivit märkligt bemött. Som gången då en kvällstidning bjöd på bakelse som skulle ätas framför kameran för att visa publiken att Inger Edelfeldt inte längre hade anorexi – vilket hon aldrig hade haft men skrivit en novell om. Att en författare och ett berättarjag är två skilda ting hade inte föresvävat journalisten. 

Hon har också blivit läst på ett förminskande sätt. Inger Edelfeldts böcker är tillgängliga. Inte alla har förstått att det till synes lättsmälta kan vara bärare av tung undertext.

Men Inger Edelfeldt är också av helt egen kraft upptagen av hur hon framstår. På sociala medier diskuterar hon frustrerat mediebevakningen och ger ris och ros åt vad andra skrivit eller sagt. 

Efter femtio år som författare, har du inte lärt dig att man aldrig kan kontrollera hur man tar sig ut eller hur en bok landar? 

–Nej, så grundmurad självkänsla har inte jag. Jag bryr mig jättemycket och blir stött och sårad och vill gå i försvar. Jag vill också nå ut. Om man inte är intresserad av att göra det behöver man ju inte bry sig, men då kan också det man skriver lika gärna stanna i byrålådan. En kollega berättade att för honom spelade det ingen roll om det var två personer eller två tusen som läste hans böcker. Det är en skön position, men jag vill verkligen kommunicera.

En sjuttioårsdag står för dörren. Den kommer troligtvis firas i släkttrakternas Orsa i liten skala. 

Någon specifik tröskel innebär dagen inte, säger Inger Edelfeldt. Yrkesmässigt är hon mitt i ett slags båge som utgörs av den pågående trilogin och där Porträtt av en hungrig flicka är första delen. 

I augusti kommer del två, Lazulis pärlor, där läsaren får fortsätta att följa IsaBell – en kvinna som är fascinerad av det aparta och som själv valt att ställa sig lite vid sidan av. I del två har IsaBell förvandlats till vampyr, en ovanlig sådan, förklarar Inger Edelfeldt. Vampyrberättelser kretsar nästan alltid kring unga kvinnor. IsaBell är 41 år gammal. 

–Om det finns små drag av Selma Lagerlöf i ettan, så finns det i tvåan drag av Carl Jonas Love Almqvist.

Det är svårt att definiera författarskapets faser, säger hon, de stora linjerna är lättare att se.  

Men en skillnad mellan då och nu är tydlig:

–Det var mycket enklare att skriva när jag hade mindre livserfarenhet. Jag får fortfarande många idéer och ser hur jag skulle kunna förvandla dem till berättelser. Men det finns också hela tiden en röst som säger ”ja, men å andra sidan”. 

Med åldern vidgas perspektiven.

–Skrivandet blir mer och mer prövande. Jag sovrar mer också, och ser vad jag själv håller på med på ett annat sätt än vad jag gjorde när jag var yngre.

Överlag är hon nöjd med saker hon skrivit. Hon konstaterar att de titlar som står sig bäst är de som haft en skarp redaktör. De är mindre pratiga. Inger Edelfeldt är en författare som gärna tar emot feedback och råd om vad som kan rensas bort. 

Precis som redaktörer kommit och gått har hon i ögonvrån sett litteraturens ställning och villkor skifta. Den fysiska bokens marginalisering sida vid sida med en trend där att allt fler vill skriva. Utmärkelsernas ökade betydelse, med Augustpriset som numera helt avgörande försäljningsfaktor. 

Och så, förstås, autofiktionens påverkan. Sammanblandningen mellan författare och berättarjag har blivit värre, säger Inger Edelfeldt. 

–Autofiktionen som genre är stor och jag säger inget om det, många vill läsa autofiktion. Det finns dessutom i all litteratur språngbrädor in i författarens eget liv. Skillnaden är att jag som romanförfattare gör en gestaltning. 

Hon har försökt skriva dagbok, utan att lyckas. 

–Jag skiftar personlighet och synsätt för ofta. Om jag sätter mig ner för att skriva om mig själv blir det lika konstruerat som om jag ska skriva en roman. Jag skapar en bild där jag tar bort vissa saker och tar fram andra. 

Kanske har tiden hunnit ifatt henne. Allt fler författare plockar in fantasi och saga i det dokumentära berättandet. Litteraturen återvänder till symbolik och förtrollning. Precis som Karl Ove Knausgård vid millennieskiftet avlossade startskottet för det auto­fiktiva skrivandet går han med Aftonstjärnan-sviten i bräschen för ett slags nymystik. 

Under samma kvartssekel har Inger Edelfeldt suttit lugnt i sagobåten. 

För Vi Läsers skull har hon bläddrat i fotoarkivet och slagits av hur svårt det varit att hitta bilder där hon läser eller skriver. Dominerar gör istället bilderna där hon är utklädd på olika sätt, både i privata sammanhang och i foton tagna för publicering. Det är karnevalstema och fantasy, trollungar och vampyrer. Fotografierna fångar en person som både leker och tar sig själv på allvar.

En dag i mitten av 1980-talet planerade Inger Edelfeldt på riktigt att stega in på Nationalmuseum med ett antal Tolkienillustrationer under armen. Museet hade just haft en sagorelaterad utställning och Inger Edelfeldt tyckte att hennes egna bilder skulle göra sig fint i en separatutställning. 

Hon ler åt minnet.

–Man kan väl säga att min syn på min egen roll som världsförändrare har blivit något mer realistisk med åren. 

Även bitterheten har minskat, den som kommer av känslan av att långa perioder ha varit i medieskugga. Inger Edelfeldt ser nu hur det också fört gott med sig. 

–Det har gjort att jag i lugn och ro kunnat utforska en massa saker. Författarskapet är en paradox på så sätt. Ju mindre uppmärksamhet, desto mer kan man gå på djupet. Så har det i alla fall varit för mig.

Gladast har hon blivit – och blir – av mötet med läsare som upptäckt böckernas bärande existentiella element. 

Kanske finns några av dem i publiken på KK Sköldpaddsön en tisdagskväll på Södermalm. Kulturklubben har öppnat scenen för konstnärer och författare som intervjuas av DN-kritikern Anna Håkansson. Trängseln är stor. 

Efter några snabba frågor läser Inger Edelfeldt högt ur Skönheten. Hon har valt sitt personliga favoritställe, just det där Laura Wilkinson står framför spegeln och får erfara ett nytt sätt att se:

”Så där stod jag nu framför spegeln och konstaterade detta, och en liten sorg, en liten smärta, gjorde sig påmind.”

I den korta pausen innan nästa kulturutövare tar vid hinner några av lyssnarna få sin nyinköpta bok signerad. Inger Edelfeldt förhör sig om namnstavningen innan hon sätter pennan till försättsbladet.

Det gäller väl att acceptera att man är en blandning. Jag är både mina bra och mina mindre önskvärda sidor.

För en tid sedan hörde en bekant av sig. Vännen berättade att hennes pappa just hade dött. I hans plånbok hade familjen hittat ett citat av Inger Edelfeldt, pappan hade skrivit ner det för hand. På lappen stod: ”Är jag den människa jag vill vara eller den jag tvingats bli?”

Citatet kommer från en intervju, hon minns inte själv när hon sa det. 

–Det är lätt att glömma som författare att det finns läsare därute som förstår och blir mer berörda av det man gör än vad en jäktad dagstidnings­kritiker blir. 

Vad är ditt eget svar på frågan, är du den människa du vill vara eller den du tvingats bli?

–Det gäller väl att acceptera att man är en blandning. Jag är både mina bra och mina mindre önskvärda sidor, jag har givetvis ideal men är också skuggan jag inte vill vara. Men hur dessa bryts mot varandra skiftar från dag till dag. Det är det som är min poäng, att människan är ett föränderligt flöde.  

Fånga jaget? Det är som att be en bäck skriva sin självbiografi, säger Inger Edelfeldt. 

–Man kan alltid fokusera på olika saker men det går inte att ta bort något ur bilden. Man är ett sammel­surium.

Läs mer:

Nina Björk: ”Människor blir arga för att jag träffar en nerv”

Lotta Olsson listar vårens åtta bästa deckare