Kroppens alla impulser vrålar åt mig att ingripa

Hur reagerar vi inför en människa i nöd? Vissa låtsas inte se, andra filmar och publicerar i sociala medier. Anna Charlotta Gunnarson går på begravning och påminns om medmänsklig likgiltighet.

Han faller ihop framför fötterna på mig. En ung kille med skägg. Det är morgonrusning och tunnelbanan har precis stannat vid perrongen. Tålmodigt väntar jag ut alla avstigande och stör mig i vanlig ordning på passagerare som pressar sig in i vagnen innan alla har kommit ut. Kanske är det för att jag så koncentrerat står och blänger som jag noterar killen som kliver av, redan innan han segnar ner. Hans likbleka ansikte. Tomheten i blicken. Ett par steg in på plattformen sluter sig hans ögonlock, som i slow motion ser jag hur de övre ögonfransarna möter de nedre, sedan viker sig hela hans kropp som en lealös tygdocka och långsamt faller han till marken. Huvudet slår i betongunderlaget, inte särskilt hårt, men tillräckligt för att jag direkt ska plocka upp min telefon ur fickan. Medan jag fipplar med att låsa upp mobilen sätter sig några andra resenärer på huk bredvid killen och lägger ett mjukt plagg under hans nacke. Då tunnelbanan lämnar stationen far en förfärad tanke genom mitt huvud: ”Bara ingen tror att jag skulle fotografera honom.”

Vid bussolyckan i Stockholm i november filmade en del människor katastrofens offer och publicerade ocensurerat innehållet på sociala medier. Tre kvinnor dog i kraschen. Alla hade familj, vänner och kolleger. Mitt inre krampar av tanken på att personer istället för att rusa till undsättning väljer att dokumentera döda och skadade, för adrenalinkicken, kommentarerna, klicken. Många somrar läser vi om svårigheterna för blåljuspersonal att ta sig fram till badplatser vid drunkningstillbud, eftersom folk flockas på bryggorna för att titta och ta bilder. Det är svårt att vända bort blicken när olyckor inträffar, gissningsvis för att hjärnan har svårt att ta in det som händer och behöver tid på sig att sortera och konkretisera det vi bevittnar. Denna nyfikenhet är en sak. Att förhålla sig passiv till en medmänniska i nöd en annan.

Det är för att ringa 112 som jag plockar upp mobilen på perrongen. Innan jag hinner slå numret vaknar dock den unga killen till och sätter sig upp. Jag utbyter ett par faran över-nickar med de andra som sitter på huk, men då svimmar killen igen och denna gång dröjer det innan han återfår medvetandet. Nu är det ingen tvekan om att jag måste ringa. Signalerna går fram medan vi leder killen bort mot en bänk och jag frågar om han har ätit frukost. Det har han inte. Han mådde dessutom så illa under tunnelbanefärden att han tänkte kliva av redan för några hållplatser sedan, men först nu blev det akut. Han har inte diabetes. Inte heller epilepsi. Jag frågar särskilt om epilepsi, eftersom min kompis Lotta en gång i ett anfall rasade ihop i en trappa. En farlig plats att ramla på, men där låg hon en lång stund innan någon kontrollerade hennes halsband med medicinsk info. Folk vågade inte gå nära eftersom de trodde att hon var full. Hur nu det kan spela roll.

Jag har många gånger ringt 112 när berusade personer varit i fara. En iskall vinternatt förra året såg jag en vinglande man lägga sig till rätta i en snödriva utanför vårt fönster och somna. En annan gång låg en luggsliten, blodig och okontaktbar farbror på trottoaren vid förskolan. Föräldrar med barn och barnvagnar skyndade förbi, medan min 5-åriga dotter och jag stannade till för att försöka väcka honom. Farbrorn låg kvar, tyst och stilla, så jag ringde nödnumret, sedan satte vi oss ner på trottoaren och inväntade ambulansen och minsta lilla livstecken. Inte förrän vårdpersonalen lyfte upp honom på en bår började han grymta av ilska. Min dotter och jag pustade ut, tog varandras händer och gick hemåt med lättare hjärtan. Hon har aldrig varit rädd för alkisar och inte blev hon räddare nu.

I sådana stunder känns det inte som att jag har något annat val. Varje gång har också angriparna lugnat sig.

En annan gång när vi promenerade genom en park tog förbipasserande långa omvägar runt två snubbar som bråkade högljutt om en sportbag. När männen aggressivt började putta på varandra ropade jag till dem, undrade vad som pågick. När vi hade växlat några ord dämpades tonläget, men det var tydligt att båda ville åt innehållet i väskan. De höll hårt i var sitt handtag och jag påpekade att om bagen nu var så viktig vore det kanske bättre att ställa ner den på marken. I mitt stilla sinne tänkte jag också att risken för att de skulle slå ner varandra minskade i sittande läge. Sagt och gjort, de sjönk neråt och tittade irriterat på varandra. Sedan öppnade de väskan. Däri låg pocketböcker. Sådana som går att hitta i gratisbokhyllor eller för fem spänn på loppis. Stämningen förändrades. Det visade sig att männen var gamla vänner som hade full koll på varandras litterära smak och snart började vi prata om alla obekanta titlar. När vi skildes åt var alla på ganska gott humör. Det hade så klart kunnat vara vad som helst i bagen, knark, pengar eller skjutvapen. Men det var det inte.

Det kan vara förenat med livsfara att närma sig en hotfull situation. Till vardags är jag dessutom en försiktig typ. Skulle aldrig hoppa bungy jump eller fallskärm, har rejäla marginaler till klippkanter och valborgsbrasor. Men om någon är i nöd vrålar alla kroppens impulser åt mig att ingripa. Första gången jag ringde 90 000 gick jag på mellanstadiet. En ung kille i min luftgevärsklubb hade blivit skjuten av ett vådaskott och innan någon ledare hann reagera hade jag rusat till en intilliggande godiskiosk och lånat telefonen. Killen klarade sig bra och kanske väckte detta något inom mig, för som vuxen har jag instinktivt klivit rakt in mellan kickboxares höga sparkar och stoppat män som slagit kvinnor på öppen gata. I sådana stunder känns det inte som att jag har något annat val. Och jag vet inte varför det har blivit så. Varje gång har också angriparna lugnat sig.

Förra hösten stod min kollega Linda och väntade på bussen när benen inte längre bar henne. Med svåra smärtor föll hon ihop utanför kuren och bad omgivningen ringa ambulans. Ingen reagerade. Ingen kom fram. Så högt hon orkade viskade Linda att hon knappt kunde andas. Folk tittade bort. Efter en stund stegade två väktare fram och undrade hur det var här då. När Linda utmattad låg kvar i fosterställning slet de tag i passerkortet runt hennes hals och frågade var hon hade fått det ifrån. Att det kom från hennes arbetsplats föll dem inte in. Linda var en 42-årig rolig, välutbildad och erfaren yrkesmänniska, men hade också punkig uppsyn, tonat hår, piercing, bomberjacka, höga platåkängor, sotade ögon. Det räckte för att hålla allmänheten på avstånd. Där stod folk och tryckte i snålblåsten, skeptiskt avvaktande, som nidbilder från ett förgånget, förtorkat gråsosse-Sverige, där gubbar i lodenrock och hatt föraktfullt betraktade modsens modenycker. Hösten 2024 hade uppenbarligen ingen utveckling skett. Linda lyckades till slut själv, som i ett töcken, ringa 112. Sjukdomen var allvarligare än vad någon av oss förstod, men det tärde också hårt på henne att ha upplevt denna medmänskliga likgiltighet. Minnet av Lindas sorgsna erfarenhet satt som fastspikad i mig under hennes begravning hösten 2025.

Veckan efter står jag alltså igen med 112 i luren, på perrongen i rusningstid. Jag har fått instruktioner om att be den unga killen med skägg att lägga sig i framstupa sidoläge. Han småpratar svagt med de andra som blivit kvar vid hans sida, blundar emellanåt. Operatören ställer frågor som jag försiktigt vidarebefordrar, situationen känns behärskad. Plötsligt kommer två vakter klirrande med all sin tunga utrustning, och fastän de får veta att jag redan har ringt nödnumret talar de nu så högt med mig att jag inte hör vad som sägs i andra änden. De ställer myndiga kontrollfrågor till oss alla och då de plockar fram apparatur för att mäta killens puls backar jag undan. Operatören behöver samtidigt veta hans personnummer, men jag säger att det känns rörigt när så många hänger över den sjuke. Skickligt ger hon mig då, med några väl valda ord, ett slags osynligt mandat, en förtursrätt. Ingen protesterar därför när jag lugnt kliver in mellan vakterna och får svar på alla frågor. Då ambulansen är på plats säger operatören till mig att jag har varit duktig. Vi avslutar samtalet. Jag kollar med killen om han vill att jag kontaktar någon arbetsplats, varpå jag får ett nummer och han får en kram. Jag kommer för sent till jobbet. Det gör absolut ingenting.

Lottas och Lindas namn är utbytta.

Läs fler artiklar av Anna Charlotta Gunnarson:

Därför stänger jag av Förrädarna och Spelet

Här hittar du hoppet