Att vantrivas på jobbet är en lyx femtiplussare inte har råd med, menar Jonas Nordling i boken Åldersnojan. Här kan du läsa två kapitel ur boken.

Det här är ett utdrag ur Åldersnojan– varför jobba till 70 om ingen vill ha oss efter 50? av Jonas Nordling. Boken utkommer den 8 oktober 2025 på Bokförlaget Atlas.

”Man kan omöjligen sätta sig in i hur åldrande människor upplever tillvaron om man inte blir på det klara med att en människas åldrande ofta leder till en tämligen djupgående förändring av hennes position i samhället, alltså av alla hennes relationer till andra människor.”

Så beskriver den tyske sociologen Norbert Elias upplevelsen av att åldras. Han gör det bland annat genom att beskriva en äldre man som väcker löje då han får svårt att resa sig ur en låg fåtölj som han blivit ombedd att sitta i. Och det är faktiskt svårt att förstå den äldre mannens känslor innan du själv som äldre hamnar i en alltför låg fåtölj och ska försöka ta dig upp.

Norbert Elias betraktelse är från hans bok Über die Einsamkeit der Sterbenden och återges av den franske filosofen Didier Eribon i En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död där Eribon skildrar sin egen mors korta tid på ett äldreboende.

Eribon menar att de som hamnar i äldreomsorg saknar röster, en egen organisation. Deras talan förs, om så överhuvudtaget sker, av utomstående som inte själva vill försätta sig i deras situation. Och därmed kommer denna situation aldrig att kunna förbättras nämnvärt, enligt Eribon. Han påpekar att de flesta vet att Simone de Beauvoir 1949 skrev Det andra könet, utifrån sin egen situation som kvinna. Men få minns att hon 1970 också skrev en bok om ålderdom.

”Som kvinna ville jag belysa kvinnans villkor, på tröskeln till ålderdomen ville jag gärna veta hur man definierar åldringarnas villkor”, förklarade Beauvoir i sina memoarer. Men Didier Eribon menar att hon aldrig ville identifiera sig med dessa ”åldringar”. Beauvoir undviker enligt Eribon konsekvent att skriva ”vi” trots att hon själv ingår i kollektivet. Och att det är därför Ålderdom inte är hågkommen, trots sina kvaliteter. Men även om Beauvoirs Ålderdom inte finns översatt till svenska i sin helhet så är Eribons argument måhända något svaga. Det går att påverka utan att vara på insidan, även när det gäller synen på äldre.

Ett närliggande svenskt exempel är Ivar Lo-Johansson. Hans fotobok om åldringsvården, som för övrigt också heter Ålderdom, brukar ju anses ha förändrat hela utformningen av den svenska äldrevården efter andra världskriget. Lo-Johansson var dock bara drygt 40 år när han först tillfrågades om att granska de dåvarande folkpensionärernas villkor.

Frågan kom från Sveriges folkpensionärernas riksförbund, SFRF, det som numera är SPF Seniorerna. Denna organisation hade bett Ludvig ”Lubbe” Nordström att göra för folkpensionärerna vad han några år dessförinnan gjort för bostadsfrågan med sin reportageserie Lort-Sverige. Arbetsnamnet för denna uppföljare om fattigpensionärernas tillvaro var Hunger-Sverige, och organisationens medlemmar hade dokumenterat sina kostnader för att visa sin vardag. Men Nordström blev sjuk och avled under arbetet, 60 år gammal.

Jag kom att tänka på åldringsvården den dag jag följde min mor från undantagsstugan till ålderdomshemmet.

Frågan gick då alltså till den betydligt yngre Ivar Lo-Johansson, som arbetat länge för att få uppmärksamhet kring statarnas tillvaro, en samhällsgrupp som han i allra högsta grad varit en del av. När statarsystemet avvecklades 1945 var han redo att sätta tänderna i nästa orättvisa – pensionärernas tillvaro. Men han kände ingen som helst tillhörighet med denna grupp, snarare tvärtom. Enligt forskaren David Gaunt ville Lo-Johansson inte skriva om pensionsfrågan, den var alltför abstrakt och finansiell. I sin essä Ivar Lo, de radikala pensionärerna och striden mot ålderdomshemmen 1949 berättar Gaunt hur Lo-Johansson i stället använde de dåtida ålderdomshemmen som en konkret utgångspunkt för en socialpsykologisk diskussion om de gamlas plats i samhället. När Ivar Lo-Johansson i en intervjufilm 1962 fick frågan om varför han engagerat sig i äldrefrågan gav han ett sentimentalt svar som säkert är i Didier Eribons smak: ”Mina så kallade kampanjer har alla haft sitt upphov i personliga angelägenheter, i sådant som stått mitt hjärta nära. Jag kom att tänka på åldringsvården den dag jag följde min mor från undantagsstugan till ålderdomshemmet där hon snart dog. Hon borde ha fått bo kvar i sin stuga.”

Att vara ett vi är alltså inget måste för genomslag eller ens engagemang för äldre. Men det underlättar förstås att veta vad du snackar om. Så jag beslöt att bli den där äldre mannen som försöker resa sig ur sin låga fåtölj.

***

Jag har varit journalist de senaste 30 åren av mitt yrkesliv. För en femtiplus-redaktör och reporter som sagt upp sig finns en rad möjligheter till korta inhopp och snabba uppdrag. Det finns ofta en lucka någonstans för den som är bra på att sälja sig själv för en billig penning. Så det blev min tillvaro.

Men av flera skäl är det inte hållbart att arbeta så. Det är otryggt, förstås. Men det är också tråkigt. Framför allt om du tilltalas av den intellektuella miljö som redaktionellt arbete innebär. Och för den som har svårt att arbeta utan att känna det gemensamma mål som en bra arbetsplats erbjuder, då är en anställning att föredra. Så jag började söka jobb, parallellt med alla tillfälliga uppdrag.

Det skulle visa sig vara en lärorik upplevelse.

Åldersnojan utkom 8 oktober 2025 på Bokförlaget Atlas.

”Min far skulle aldrig ha anställt en ung man i sin firma, och den som hade oturen att se särskilt grön ut hade överallt samma misstro att övervinna. Därför skedde det som nuförtiden ter sig nästan obegripligt, att en människas ungdom blev ett hinder på alla banor och en framskriden ålder var en merit i sig.”

I sin berömda självbiografi Världen av i går beskriver Stefan Zweig från en tillvaro i exil livet i Österrike vid förra sekelskiftet. Han målar upp ett svunnet paradis i kontrast mot det öde som sedan väntade Europa. En kort historisk parentes av trygghet då ålder hade ett positivt värde i samhället:

”Under trygghetens tidsålder måste den som ville komma sig upp i världen på alla sätt försöka maskera sig för att se äldre ut.” Zweig beskriver hur de unga skaffar skägg, glasögon och fetma ”för att ge intryck av erfarenhet”. Det var en tid som bara hade sinne för det ”solida”:

”Allt det som nuförtiden tycks avundsvärt att äga – hälsa, självmedvetenhet, djärvhet, vetgirighet, ungdomlig livsluft – gällde för den tiden för att vara något misstänkt.”

Världen av i går har fått nytt liv de senaste åren, inte minst för att den är skriven i relief mot en tid då auktoritära krafter smulade sönder den humanism som Zweig trodde på. Att han och hans fru Lotte tog sina liv 1942, bara några få år efter att boken var färdig, har förstås gett den ytterligare tyngd, inte minst i tider då hårdföra politiker åter förespråkar auktoritet och pekar på demokratins svagheter.

Likheterna mellan då och nu när det gäller dagens högerpolitiker kan förstås diskuteras. Men att dåtidens vurm för äldre arbetskraft aldrig någonsin återkom råder det ingen tvekan om. Frågan är om den ens var sann då. Kanske var det bara en effektiv kuliss i Zweigs nostalgiska ordbygge. En anekdot som nu känns så udda att den närmast är absurd.

Efter många år som fast anställd sade jag alltså upp mig. Jag gjorde det inte för att jag vantrivdes, utan för att jag inte delade målbild med min dåvarande arbetsgivare. Jag insåg snart att det var ett lyxproblem som femtiplussare inte har råd att bry sig om.

Läs mer:

Merete Mazzarella: ”Är jag gammal nu?”

När 50 plus är ett minus

Om SJ:s sparkade vd: ”Arbetsgivarna lider av 40-årspsykos”