Markus Wilhelmson: Avsked i augusti

På steniga stigar i Cornwall tänker Markus Wilhelmson på författarna som skildrat livets slutskede och minns de som gått ur tiden.

Augusti heter det sista kapitlet i Tove Janssons delvis självbiografiska Sommarboken. En strömmingsbåt passerar i farleden strax efter solnedgången. Från motorn hörs ett dunk-dunk långsamt tyna bort som hjärtslag. Hösten lurar runt stugknuten.

I Svarta vykort skriver Tomas Tranströmer sina flitigt citerade rader: ”Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.” Den Augustprisade författaren och journalisten Per Svensson bidrar med en egen version på samma tema i den nya och postumt utgivna När jag dog: ”Alla sitter i dödens väntrum, men vi är några som fått våra nummerlappar.”

Svenssons kostym syddes inte i det tysta. Han visste att det var hans tur och berättade för mig på telefon att han inte kände någon bitterhet över att ha drabbats av en svårartad form av cancer, bara att det var lite ironiskt att alkohol ofta var en bakgrundsfaktor. Han som inte druckit en droppe sedan han var 14. 

”Att ha cancer är som att ha fått Donald Trump som inneboende i kroppen”, skriver Per Svensson.

När han bara har ett dygn kvar ber han sin fru Ann-Sofi läsa Hjalmar Gullbergs Till en näktergal i Malmö. Det är slutraderna han vill åt: ”Det skulle vara lätt att dö i natt.”

Per Svenssons röst är så spröd att den till slut knappt kan bära fram språket, men han lyfter gång på gång sina händer och formar ett hjärta, innan han somnar in klockan fyra en molnfri lördagseftermiddag. De sista ord han skriver i livet blir dessa: ”Jag dör som en lycklig man.”

Här var Bodil vilsen, ledsen och arg. 

I juli snubblade jag omkring på steniga stigar i Cornwall och tänkte på Bodil Malmsten. Hon ville bosätta sig här, och i Blues för Bodil Malmsten sjunger Plura Jonsson i Eldkvarn om när de firar hennes födelsedag i trakten och promenerar till världens ände, eller i alla fall Englands: Land’s End. Udden omsluts av Atlanten i tre väderstreck. Bodil hittade så småningom en annan plats där jorden också tar slut, fin des terres, finis terrae, franska Finistère. Två gånger besökte jag henne där: först en majdag i sol och medvind; blå lobelia föll i kaskader, ostronen kostade en krona styck. Senare i en hamnstad som tyskarna bombat sönder och samman under andra världskriget. Här var Bodil vilsen, ledsen och arg. 

Cancern tog också hennes liv. Avskedet blev diktsamlingen Det här är hjärtat. 63 förtvivlade rop i mörkret.

”En sådan sorg
slit hjärtat ur mig
släng det i en frysdisk.”

I september kommer den första biografin om henne, Petter Lindgrens  En bok om Bodil Malmsten.

När jag en kväll i Cornwall pustar ut i ett rum ovanpå en pub kommer ett mejl från Karin Thunberg som förgyllt spalterna i Vi det senaste decenniet.

”Jag har skrivit många ord i mina dar. De jag skriver just nu är de svåraste”, inleder hon.

”Levern så fylld med cancer att de avbryter cytostatikabehandlingarna. Kommer att somna in med morfin. Tid kvar 14 dar, max en månad.”

Atlanten brusar där utanför, tidvattnet rinner ur viken.

Sex dagar senare är det över. Karin Thunberg får sista ordet. I begravningsannonsen, en hälsning:

”Jag har inte lämnat er
som jag älskar
Jag är bara någon annanstans.” 

Läs mer:

Det var du och jag mot världen

Per Svensson: ”Jag letar efter en ledig gravplats åt mig själv”