När Hej, hej Monika blev Nej, nej Monika

I mitten av 1990-talet lekte 14-årige Nic Schröder fram en potentiell hit i en källare i Helsingborg. Tio år senare skulle folk börja skandera ”Hej, hej Monika”. I vår serie om sommarhits har vi nu landat i 2004.

Tonåringen Nic Schröder och hans kompisar brukade skoja om vad som krävdes av en riktig hit – låten behövde sjungas på stockholmska och ha ett tjejnamn i titeln.

– Men vi tyckte att det var pinsamt att ta ett namn som någon tjej i klassen hette. Då föreslog jag Monika och det kändes perfekt. Det var en av mattanterna som hette det, berättar Nic Schröder.

Detta var i mitten av 1990-talet och Nic Schröder gick i åttonde klass. Hemma hos en kompis, i en källare i Helsingborg, snickrades låten fram. En tid därefter framförde vännerna den i en skolutmaning.

Mer blev det inte.

– Det var inte förrän jag hade träffat The Sounds många år senare, och vi på en efterfest satt och drog några ackord som textraderna kom upp i huvudet igen, säger Nic Schröder.

Med hjälp av The Sounds Maja Ivarsson och Felix Rodriguez – under pseudonymerna Nancy Blond och Joey Demo – fick låten tydligare form. Nic bidrog å sin sida med en känsla som växte fram i takt med att han formulerade en musikvideo-idé i huvudet – en scen där ungdomar satt och smygdrack sina livs första öl utanför den lokala kiosken, samtidigt som de nyfiket spanade in varandra.

– Det skulle vara en låt med frustration, maxad med alla vårkänslor som exploderar i bröstet i den åldern när det är för mycket hormoner och för lite hjärna.

Uppenbarligen var det allmänmänskligt nog för att funka. Videon skickades till skivbolaget Warner som förmedlade den till ZTV, och TV-kanalen nappade direkt genom att utnämna låten till ”Veckans hitvarning”. Vips ville Warner skriva kontrakt med bandet.

– Som tack skickade jag en flaska Gammeldansk till ZTV, minns Nic Schröder.

Snart hördes Hej, hej Monika överallt och bokningar inför sommaren 2004 trillade in.

– Första giget efter att singeln släppts var på Liseberg med 18 000 i publiken. Vi hade ju bara spelat för de närmast sörjande innan. Nu fick vi gå på scenen mellan A-Teens och E-Type.

Det var splitter överallt och det blev helt tyst i lokalen i några sekunder. Sedan hoppade jag upp och körde den fem gånger till.

Ett bekymmer med turnén var att det nykomponerade bandet, Nic & The Family, bara hade fyra låtar på repertoaren och att deras enda hit var ynka två minuter och 26 sekunder lång. På Liseberg löste det sig tack vare att publiken direkt efter framträdandet sjöng hela låten själva en gång till, efter att bandet spelat klart. Värre var det när de strax därefter kom till Fagersta.

– De sa att vi skulle spela i 45 minuter. Då bestämde vi oss för att köra Hej, hej Monika varannan låt. Och så varierade vi lite. Vi vävde in lite danska och finska i texten mellan varven, minns Nic Schröder. 

Publiken klagade inte. Först en sen kväll i Karlskrona, då scenen bestod av en bardisk, blev det stökigt. Inför konserten hade bandet bestämt sig för att köra hitlåten gång på gång tills publiken fick nog. Efter sex repetitioner kom en full man och vräkte ner Nic från bardisken.

– Jag åkte i backen tillsammans med en bricka full med glas. Det var splitter överallt och det blev helt tyst i lokalen i några sekunder. Sedan hoppade jag upp och körde den fem gånger till.

Att så mycket hände på kort tid bidrog till låtens framgång, tror Nic Schröder.  Sommaren 2004 var en lång turné i galenskap som gifte sig väl med tonårsbudskap som ”kalla blickar kalla kårar, och du var bara fjorton vårar”.

– Jag var rätt nervöst lagd och när jag ser tillbaka kan jag nästan ana rådjursögonen på mig där i strålkastarskenet. Det resulterade nog i en desperat känsla som också nådde fram i låten.

Nic Schröder minns inte allt från året då allting hände på kort tid.

– Man hade noll kontroll och det kändes som om jag ständigt låg 14 dagar efter i huvudet. Faktum är ju att vi också lade ner hela bandet redan vid nyår 2005. Vi hade tömt krutet.

Så här 20 år senare kan Nic Schröder se tillbaka på den tiden med glädje. Genom åren har han fortsatt i branschen men på andra sätt. På senare år har han bland annat översatt och tolkat Kim Larsen på svenska för Nöjesteatern samt spelat skånsk rock’n’roll-legendar i Kal P Dal – en rockmusikal.

Men oavsett vad han tar sig för blir han inte kvitt hitlåten från 2004. I samband med förra årets 20-årsjubileum återförenade Nic & The Family för en konsert i Helsingborg, och tidigare i år spelade han Hej, hej Monika i Göteborg, ackompanjerad av en blåsorkester.

För några år sedan blev han också varse att den världskända youtubern PewDiePie hade gjort en cover på låten.

– Det var så gulligt, jag fick mejl från ungdomar i USA och Asien som berättade om detta, och det var som om de förklarade för en gammal farbror vad YouTube är, och att det var jättestort. Det kändes som om de hade upptäckt en hit från 50-talet.

Nic Schröder ser det som ett bevis på kraften i den låt som komponerades i en källare i Helsingborg för över 30 år sedan. Och att han och kompisarna inte var helt fel ute – stockholmsk sång och ett tjejnamn i titeln – bar långt. 

– Den stora styrkan i låten är nog att den är så primitiv och träffar en känsla som många känner igen. Vissa gillar det, andra tycker bara det är störigt. Och det är ju fint så.

Läs mer:

Victor Beer: ”Murakami är min guilty pleasure”

Frustrerade lärare startade punkgruppen Åtgärdsprogrammet

Kent blev som dom andra