Recension: Schweizaren Kracht blinkar till både Bergman och Lindgren

Christian Krachts nya roman Air har hyllats av kritiker. Therese Eriksson läser en absurd roman som innehåller en inredningsdesigner, serverhallar och blinkningar åt Bröderna Lejonhjärta.

Air
Författare: Christian Kracht
Översättning: Anna Bengtsson
Förlag: Ersatz

Paul är inredningsdesigner med ett rykte om sig att vara en stjärna på att hitta den perfekta färgnyansen. Därför är det svårt för honom, trots att han trivs bra i sin asketiska boning på de vindpinade Orkneyöarna, att tacka nej när han får erbjudandet att komma till Stavanger. Han ska måla en gigantisk serverhall i den exakt rätta vita färgen. Väl där skakar en solstorm jorden, och hela serverhallen, med alla sina miljoner bildminnen, släcks ut för en stund. 

Samtidigt, i en annan tid – nej, en annan dimension, skjuter den nioåriga föräldralösa flickan Ildr ett rådjur. När hon närmar sig bytet ser hon pilen i en främmande manskropp. Hon räddar hans liv, och tillsammans börjar Ildr och Främlingen en mödosam resa undan hertigen och hans krigiska fotsoldater. De flyr söderut, mot kylan och ishavet, landskapet blir allt kargare och hårdare. Snart når de trakter där inget kan växa, och vad havet har att ge är det enda de kan livnära sig av.

Schweiziska Christian Krachts nya roman Air är en sällsam värld att kliva in i. Egentligen intresserar jag mig lite för bokens grundläggande premiss, för frågorna om förflyttningar i rumtiden, om datalagring och om elektromagnetisk strålnings förödande effekter. Men det går precis lika bra att förlora sig i de konkreta berättelserna om Paul och hans nihilistiska uppdragsgivare Cohen å ena sidan, och den om Ildr och Främlingen å den andra. Det beror på att Kracht har en absolut närvaro i varje mening. Vad som är verkligt eller möjligt glömmer jag bort under läsningen – jag tror på sagan. Och på dessa människor, som Kracht fäster i mig på ett alldeles ofrånkomligt vis.

Sprängfylld med referenser till litteratur och konst är romanen också.

Det tycks vara Christian Krachts särskilda talang. Samma sak med hans roman Imperium, byggd på soldyrkaren, nudisten och kokos-galningen August Engelhardt som vid förra sekelskiftet startade en sekt i Papua Nya Guinea där man tillbad solen och levde på kokosnötter. Den boken drogs med ett akademiskt överlastat språk, väsensskilt från den avskalade och konkreta prosan i Air, och tillkämpade analogier mellan Engelhardt och Hitler. Ändå har den aldrig lämnat mig. Engelhardt alltså, så ofta som jag tänker på den gamla kokovoren!

Jag misstänker att det kommer bli på samma sätt med Paul och Cohen, med Ildr och Främlingen, och hur deras världar hänger ihop. Sprängfylld med referenser till litteratur och konst är romanen också. Mest uppenbara och uttalade är blinkningarna till Ingmar Bergman och Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Men jag kommer också att tänka på likheten mellan Ildr och Främlingen och vapendragarna Ellies och Joels flykt undan zombierna i The last of us. 

Air är skriven med en sådan precision i språket, fint fångad i Anna Bengtssons översättning, en asketisk estetik som korresponderar med romanens drömmar om det rena och tomma, vare sig det är en helvit serverhall eller ett stenlandskap där inget växer. Är det människans innersta förbjudna dröm, att svära sig fri från den oregerliga, smutsiga naturen? Också den frågan ställs på sin spets i Air. Christian Kracht har skrivit en roman att läsa om och bära med sig länge.

Läs fler litteraturartiklar:

Så läser du Nobelpristagaren: ”Upphäv motståndet och gå in i melankolin”

Hanna Johansson och Sanna Samuelsson om framtiden för queer litteratur

Michel Houellebecq: ”Jag borde blivit psykoanalytiker”