Skådisen som blev polis: ”Vi pratar med dem som andra pratar om”

Han spelade polis i åtta Beck-filmer. Sedan utbildade han sig till polis, på riktigt. Nu är han aktuell i dokumentärfilmen Dialogpolisen. Jimmy Endeley berättar varför han lämnade teatern efter 20 år. 

I korsningen Sveavägen-Kungsgatan i Stockholm förbereder aktivister från klimatnätverket Extinction Rebellion dagens demonstration. Från ett bilsläp lastas en rosa eka i plast av och placeras mitt i korsningen. Flera aktivister limmar fast sig mot sidorna av ekan. Från en megafon uppmanas aktivisterna att stämma in i kören:

”Extinction! Rebellion!”.

Från fyra håll tutar bilister samtidigt som en trafikpolis försöker leda om trafiken. Dialogpolisen är på plats för att försöka skapa sig en bild av demonstranternas plan. De bär civila kläder men reflexvästar med texten ”DIALOGPOLIS” på rygg och bröst. Personer som ansvarar för kommunikationen och säkerheten för aktivisternas räkning är också där. En upprörd man tragglar sig fram genom folkhopen och vänder sig till dialogpolisen. Han undrar hur de kan tillåta det här. Svaret blir, som alltid: ”Yttrandefrihet kallas det.” 

Dialogpolisen är en relativt ny polisiär enhet som växte fram i efterdyningarna av Göteborgskravallerna 2001. Sammandrabbningarna mellan aktivister och polis utanför EU-toppmötet var de mest omfattande i Sverige på flera decennier. 53 poliser och 90 demonstranter skadades och det ledde till en statlig utredning där man konstaterade att polismyndigheten måste bli bättre på att förstå sin samtid och i större utsträckning interagera med civilsamhället. Idag finns det dialogpoliser i alla polisregioner, men bara heltidsanställda i Stockholm och Göteborg. Dialogpolisen i Stockholm är en grupp om fem personer som arbetar med opinionsyttringar och allmänna sammankomster. Jimmy Endeley har arbetat som dialogpolis i sex år.

Han är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm och arbetade i 20 år som frilansande skådespelare. Han har medverkat i flera film- och tv-produktioner och har spelat på många stora teaterscener, bland annat i Kung Lear och i En blå apelsin på Dramaten och i Guantanamo och Angelo och Rosanna på Stockholms Stadsteater. Mest känd är han kanske ändå för rollen som polisen Robban i åtta Beck-filmer. Men han vill ändå inte påstå att det är det som inspirerade honom att lämna skådespeleriet för tio år sedan, för att utbilda sig till polis på riktigt vid polishögskolan i Sörtorp, Solna. 

– Jag tänker ofta på Keve Hjelm som var professor på Teaterhögskolan när jag pluggade där och ett uttryck han ofta använde: ”Viljan att suga märgen ur livet”. Alltså att ta sig an den korta – eller långa – stund vi har med öppenhet, hunger och nyfikenhet. Så vill jag leva mitt liv fullt ut, säger Jimmy Endeley.

Jag brukar säga att jag arbetar som polis, men att jag är skådespelare.

När han började jobba som polis fick han många pikar och det händer än idag att folk känner igen honom från Beck, både privat och i tjänst. 

– Åh, det där kommer väl stå på min gravsten: ”Han som spelade polis”.  Det var viktigt för mig att bli tagen på allvar, inte minst i början, och då var jag tvungen att klippa bandet med skådespeleriet – göra en clean cut. Dessutom är min medverkan i Beck en så liten del av allt jag har gjort som skådespelare.

Var det ett svårt steg att ta? 

– Jag hade en del tankar om hur det skulle gå, då min skådespelaridentitet var så stark. Skulle jag kunna identifiera mig som polis? Jag brukar säga att jag arbetar som polis, men att jag är skådespelare. För mig är det rätt stor skillnad, yrkesidentiteten.

Varför slutade du med skådespeleriet?

– Jag kände att min passion för att stå på scen och att agera framför kameran hade falnat. Även om det flöt på bra med jobb upplevde jag det ibland som att stå med mössan i hand och vänta på nästa jobb. Lite som en gammaldags hamnarbetare som sitter på en bänk och väntar på att någon förman ska ropa ”ENDELEY!” och då få sitt dagsverke. Det är en känsla av att inte fullt ut bestämma över sitt yrkesliv. Att vara frilansande skådespelare innebär också en del arbete på annan ort och jag ville vara en närvarande pappa när mina döttrar var små. Jag fick inte ihop det.

Ett stort samhällsengagemang förde honom till sist till polishögskolan. Han hade tidigt siktet inställt på dialogpolisen och efter fem år som ingripande polis på Södermalm specialutbildade han sig. Dialogpolisen är en länk mellan polisledningen och de som bedriver opinion och är på plats för att försöka förhindra att konflikter uppstår och för att säkra allas rätt till yttrandefrihet. De agerar också rådgivare åt polisledningen och kunskapshöjande inom myndigheten. 

– Den ingripande polisen är på ett sätt själva fundamentet i polisarbete, sedan finns det många olika grenar inom polismyndigheten. Som en verktygslåda. Dialogpolisen är ett verktyg, den ingripande polisen ett annat, alla behövs. Det har hänt att kollegor inte fullt ut har förstått vad vi håller på med och att vi då blivit beskyllda för att vara ”aktivister” eller ”medlöpare” men jag tycker att det har blivit mycket bättre. Det kan finnas en missuppfattning ute i samhället om vad vi håller på med och ibland kallas vi lite skämtsamt för “saft och bulle poliser”.  Som att vi är poliser som daltar och inte köttar på där det borde krävas hårda tag. Vårt vapen är istället dialogen. Men jag hade också en del fördomar om poliser överlag när jag började på polishögskolan, erkänner Jimmy.

Vilka fördomar då?

– Att alla unga poliser dricker energidryck, äter kvarg och tränar mycket. 

Stämde det?

– Japp… 

Skådespelaryrket och polisyrket ligger till synes långt ifrån varandra. Ändå ser Jimmy en del likheter. Som skådespelare måste man ha en bra inlevelseförmåga, vara lyhörd och kunna sätta sig in i andra människors liv och perspektiv. Det är viktiga egenskaper även för en polis, särskilt för en dialogpolis. Dialogpoliser behöver vara fördomsfria och inte göra antaganden om andra människor. 

– Som polis är man här och nu och det är man ju på scen också. När jag skådespelar arbetar jag med gestaltning och inlevelseförmåga och det upplever jag att jag kan ta med mig i min roll som polis också. Inte minst när det gäller det motpartsperspektiv som vi dialogpoliser ska företräda gentemot myndigheten, för att bredda bilden och öka kunskapen om de grupper, företeelser och organisationer som på ett eller annat sätt bedriver opinion ute i samhället. Också förmågan att tempoväxla känner jag att jag har med mig från mitt gamla gebit.

Jimmy har inte helt övergivit skådespeleriet, han står fortfarande på scen ibland. 2017 var han tjänstledig för att spela Tony Kushners Angels in America på Malmö Stadsteater. Våren 2026 kommer han att vara tjänstledig för att stå på scen i en nyskriven pjäs på Riksteatern. Under alla tre säsonger av Tunna blå linjen har han varit med som manuskonsult och har hållit workshop med skådespelarna. 

– Cilla Jackert som är en av huvudförfattarna till Tunna blå linjen kontaktade mig 2015 när jag var relativt nyutexaminerad polis. Hon hade en idé om att göra en slags Spanarna på Hill Street i svensk kontext. Hon intervjuade mig många gånger om polisyrket. Många av scenerna i första säsongen är situationer som jag själv har upplevt som ingripande polis. När jag föreläste för skådespelarna försökte jag göra polishögskolan i miniatyr för att det färdiga resultatet skulle bli så trovärdigt som möjligt. Efter varje workshop sa jag till skådespelarna: ”Okej, nu kan ni lite juridik, ni vet ungefär hur man står och går – lägg det bakom örat och fokusera på gestaltning. Spela inte polis”, säger Jimmy. 

– Arbetet med Tunna blå linjen har betytt mycket för mig. På många plan. Inte minst för att jag är född och uppvuxen i Malmö och har en stor del av mitt hjärta där, men även för att jag fick tillfälle att kombinera mina olika yrkesvärldar.

När han vid 40 års ålder skolade om sig till polis var han en av de äldsta på polishögskolan i sin kull. Han tänkte att han hade varit med om det mesta redan. De första åren som ingripande polis är något helt annat än att arbeta som dialogpolis, menar Jimmy. 

– Det man möter i yttre tjänst går liksom inte fullt ut att förbereda sig på. Man kliver stundtals in i situationer där hela kroppen signalerar att man måste bort och det enda alternativet är att axla ansvaret eftersom ingen annan än polisen gör det. Jag kunde i början komma på mig själv med att tänka att någon måste ringa polisen, tills jag insåg att polisen ju var jag. Vi kan möta barn som far illa eller så tvingas vi hantera döda människor som kan ha legat i sina bostäder i månader. Vi kan utsättas för våld eller bli tvungna att bruka våld.

Dialogpolisverksamheten är något annat. Det gäller att vara på sin vakt, men det blir sällan farligt. Och om det skulle urarta – bli så kallat rött läge – kliver dialogpoliserna åt sidan och lämnar plats åt den polisenhet som arbetar offensivt. 

Under klimatdemonstrationen blir det aldrig rött läge. Det mest dramatiska som händer är kanske när en upprörd man skriker något i stil med: ”Ni är en bunt jävla kommunister”. Eller när polisen under högljudda klagomål lossar demonstranternas händer från ekan. ”Det blir så här när man har limmat fast sig”, muttrar en uniformerad polis i dokumentärfilmen.

Under pandemin höll Jimmy och hans kollegor kontakt med de som planerade protestaktioner mot restriktionerna. De är med på Almedalsveckan, Prideparaden och första maj-demonstrationer. Det kan också handla om grupper som har tagit med sig konflikter från sina hemländer, så kallade migrerade konflikter. En målsättning vid alla tillfällen är dock att de som demonstrerar själva ska ta ansvar för sitt och de övriga deltagarnas uppträdande, så kallad self-policing. 

– Som dialogpolis vill vi skapa förtroende över tid. En del grupper har vi jobbat med under flera år. Det finns de som är skeptiska mot polisen, på grund av att de till exempel har dåliga erfarenheter av polisen från sina hemländer. Då handlar det om att försöka skapa en så transparent relation som möjligt. Dialogpolisens arbete bygger mycket på forskning om gruppdynamik och olika identiteter. Låter vi grupper ta plats i offentligheten minskar vi risken för att de ska sluta sig och radikaliseras. Det blir som en ventil. Vi brukar säga att vi pratar med dem som andra pratar om.

Paludan var inte schysst mot min kollega, då tappade jag det.

Jimmy vill inte prata om enskilda personer, utan mer om grupper och företeelser, men samtalet leder oss ändå in på den svenskdanske politikern Rasmus Paludan. Vid flera tillfällen har Jimmy och hans kollegor varit på plats vid Paludans Sverigebesök. På 70-talet avskaffades blasfemilagar i Sverige vilket innebär att Paludan fritt kan elda koranen, trots starka reaktioner. När Paludan pratar är dialogpolisen på plats för att samtala med förbipasserande, åhörare och trossamfund. Som dialogpolis får Jimmy sin världsbild och sina värderingar prövade hela tiden. Han skickas ut för att underlätta för grupper som ibland har helt andra åsikter än han själv. Samtidigt är han övertygad om att det är priset vi får betala för ett öppet och demokratiskt samhälle.

– Att Paludan manifesterar genom att bränna koranen brukar röra upp mycket känslor, vilket gör arbetet som dialogpolis mer komplext. I en sådan kontext handlar det om att förklara för allmänhet och åhörare att det Paludan gör är tillåtet i Sverige och en förutsättning för yttrandefrihet och demonstrationsrätt. Att idka opinion handlar ju om att väcka känslor, belysa det man tror på och vill förmedla. Hur man gör det varierar. När klimat- och miljöaktivister använder civil olydnad och limmar fast sig mot vägbanor så väcker det också frustration, från bilister till exempel. Börjar man begränsa yttrandefrihet i ena änden, riskerar det att bli ett tveeggat svärd som kan komma att drabba det man själv står för i ett senare skede.

Jimmy har som ambition att aldrig tappa tålamodet i sitt arbete. Det händer sällan, men i dokumentärfilmen gör han det vid ett tillfälle, när han är på plats vid en av Paludans manifestationer.

– Paludan var inte schysst mot min kollega, då tappade jag det. Jag blev förbannad. Jag kände mig oproffsig. Men efter det har vi rett ut det och haft kontakt. Det är ju ett tecken på att dialogpolisens förtroendebyggande arbete över tid fungerar. 

Den 25 april har filmen om Jimmy och hans kollegor premiär. Idén till filmen föddes där många andra bra idéer föds: på krogen. 

– Jag och min chef på dialogpolisen drack öl efter jobbet på en sunkkrog i söderort. Där träffade vi en vän till mig som är dramatiker och som intresserade sig för vårt arbete. Hon berättade om oss för dokumentärfilmaren Susanna Edwards, som genast nappade. And the rest is history … 

Susanna Edwards började filma Jimmy och hans kollegor 2020 och följde dem sedan under två år. 700 timmar material har klippts ner till 1,5 timme. 

Klockan är snart fem. Dialogpolisen har beslutat att demonstrationen i korsningen Sveavägen-Kungsgatan är över för den här gången. Uniformerad polis går runt bland aktivisterna och frågar om de kan tänka sig att flytta på sig självmant. Nej, blir svaret. Snart släpas aktivister från platsen. Åtta poliser hjälps åt att bära bort den rosa ekan. 

”Varför får vi inte sitta längre?”, undrar någon. 

”Hur länge hade du velat sitta?”, frågar dialogpolisen.

”Tills havsnivåerna slutar stiga”. 

Läs mer:

Var finns ljuset? Här är 25 personer som ger hopp

Den första Metoo-romanen – Fatima Bremmer om kvinnorna som bröt ny mark