Svenska freds: ”Vi stämmer inte in i krigshetsen”

Svenska freds- och skiljedomsföreningen häpnar över att det man arbetar för – fred – kan vara så provocerande. Ordförande Kerstin Bergeå hämtar styrka och tröst hos arbetskamraterna, medlemmarna och Gandhi.

Jag minns kongressen våren 2022, då jag valdes till ny ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Kriget i Ukraina hade pågått i tre månader, svenskt medlemskap i Nato diskuterades på fullt allvar, och i mitt installationstal satte jag ord på allt detta – att vi alla var chockade, i sorg på något sätt. Det var en sådan omtumlande tid, kriget kom så nära och våra frågor var plötsligt superaktuella på ett otäckt vis. Det blev en stark reaktion från medlemmarna, folk grät nästan, och då blev det så tydligt för mig – vi behöver varandra.

Och jag kände en stark kämpaglöd. Nu är vi viktigare än någonsin, nu växer vi! Och så har det blivit, folk söker sig till oss för att de inte längre känner igen ett Sverige som rustar upp och går med i en kärnvapenallians. Vårt medlemsantal har nästan tredubblats sedan 2020, kansliet är dubbelt så stort, antalet lokalgrupper har mer än fördubblats.

Och jag tänker på det när jag nu står framför medier eller är med i debatter. Det kan se ensamt ut, och vi porträtteras ofta som ”den ensamma rösten, de enda kritikerna”, men jag är verkligen inte ensam när jag har 16 500 engagerade människor i ryggen.

Vår absoluta övertygelse är att det går att förebygga väpnade konflikter. Men då måste man också investera i diplomati och fredlig konflikthantering och lägga resurserna där, i stället för att, som nu, rusta upp krigsmakten. Och målet med nedrustningen ska inte bara vara att vi inte längre kan förinta varandra, utan att vi inte vill det.

Denna inställning – och det faktum att vi har blivit mer synliga i och med att våra frågor blivit så aktuella – har inneburit att vi blivit föremål för kritik, förminskning, attacker och till och med hot. När jag började här så kom jag till ett omskakat kontor, människor jobbade under hård press och det var hela tiden nya aspekter på våra frågor som skulle studeras och tas ställning till. Arbetsbördan ökade markant. 

Känslan av att vara utsatt minskade inte direkt när den nuvarande regeringen 2023 oväntat drog in det ekonomiska stödet till fredsorganisationer – något som har betalats ut i över hundra år, oavsett vilka som har suttit vid makten. Det var ett hårt slag, och vi såg det som ett försök att tysta oss. 

Det är vi-känslan, på kansliet och i föreningen, som gör att vi tar oss igenom allt det här. Det blir ju så när man blir ansatt, man känner vikten av varandra. Och vi fungerar verkligen så: din kompetens kompletterar min, låt oss analysera det här tillsammans … och så kommer det någon utifrån med ett tredje perspektiv. Vi lyfter och stöttar varandra. Och även om vi jobbar med tunga frågor så gläds vi åt varje ny medlem, varje debattartikel vi får in, varje kampanj som lyckas. Vi syns mycket mer nu, vi känner att många håller med oss – vi är noga med att synliggöra de små segrarna.

Vi har idiotförklarats, kallats naiva och Putins nyttiga idioter

Svenska freds är världens äldsta, fortfarande aktiva, fredsförening. Och vår tes om att det går att förebygga väpnade konflikter illustreras väl av det som hände kring unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905. Starka krafter i Sverige ville ta till vapen för att ”kväsa norrbaggarna” som ville ta sig ur den påtvingade unionen. Svenska freds grundare K P Arnoldson var en av dem som arbetade hårdast för en fredlig unionsupplösning, och för det blev han förlöjligad, kallad landsförrädare och ”fredsfår”. Men hans insats bidrog i hög grad till att ett hotande krig kunde undvikas. Han fick sedermera, som första svensk, Nobels fredspris.

Befolkningen befinner sig i dag i ett uppskrämt tillstånd och tonläget hårdnar i tider av ökad spänning och militär upprustning. Svenska freds blir misstänkliggjorda, eftersom vi inte stämmer in i krigshetsen. Vi har idiotförklarats, kallats naiva och Putins nyttiga idioter. Det cirkulerar rykten om att vi får pengar från främmande makt. Men vi vet att det är så här överallt i världen för freds- och demokratiaktivister. 

Jag brukar trösta mig med några visdomsord från Gandhi:

Varje rörelse som arbetar för samhällsförändring måste alltid räkna med fem stadier av respons: likgiltighet, förlöjligande, trakasserier, repressalier och slutligen respekt. Repressalier är ett säkert tecken på att segern är nära. Varje rörelse som överlever det fjärde stadiet – repressalier i alla dess former – utan att svara med samma mynt uppnår alltid respekt. Vilket är detsamma som seger.

Berättat för Tomas dur Fläckman

Ur Tidningen Vi nr 6, 2024

Läs mer:

Nu skrivs Sveriges krigshistoria om

Peter Englund: Där det en gång stått byar fanns bara aska