”Jag trodde att jag levde som andra barn” 

Elisabeth Åsbrink har skrivit böcker om nazister och mördare. Men aldrig har hon fått så starka reaktioner som när hon skrev en bok om sin mamma. Det visade sig att hon gjort sig skyldig till tre dödssynder i offentligheten. 

I höstas höll jag ett författarsamtal i Västerhaninge och tog sedan pendeltåget tillbaka till Stockholm. Vagnen var nästan tom, kanske bara tio personer satt utspridda, och vi åkte genom novemberkvällen. Just när jag skulle stiga av anade jag någon bakom mig, överraskande nära, så jag vände mig om och mötte en kvinnas blick. Hon sträckte fram några papperslappar. Jag måste stiga av och hon åkte vidare medan jag stod på perrongen och såg ner i min hand. ”Tusen tack”, stod det högst upp på lappen, och sedan kom en tätt komprimerad levnadshistoria på några handskrivna sidor, snabbt nedtecknad och riven ur en almanacka. Det var en gåva, ett förtroende – och just nu får jag mängder av liknande hälsningar, nedskrivna livsberättelser skickas till min hemadress, grannar berättar om sin barndom i trappen och jag blir stoppad i mataffären. 

Det finns morgnar då jag vaknar och längtar efter mamma. Det handlar om en sekunds längtan, inte mer, men den sekunden känns. Jag är vuxen, min mor är död och begraven och det kan inte vara normalt tänker jag. Men så går det upp för mig att längtan inte har med mamma att göra och att det är själva problemet: Det är en fantomsmärta. Jag längtar efter en mor som jag aldrig har haft. 

Jag älskade min mamma. Sylvia hette hon. Som barn var jag ett med henne – jag vet allt om hur hon doftar, andas, hur kurret i hennes mage låter, om hennes parfymer vars doft dröjde i garderoben som jag öppnade i hemlighet, hon var det vackraste jag visste. Hon var också livsfarlig, kunde explodera utan förvarning och det fanns ett raseri som riktades utåt och ett annat som riktades inåt och jag vet faktiskt inte vilket som var värst. Det hände att hon fick utbrott när klasskompisar hälsade på och då kom de aldrig tillbaka. Hon hotade med att hon skulle ta sitt liv och gjorde också två självmordsförsök, en gång när jag var sju år och en gång när jag var sjutton. Hemma fanns bara hon och jag och min hamster Hassan men han var inte till mycket hjälp, så det blev mitt jobb att trösta, lugna och framför allt förebygga dessa utbrott. För det mesta misslyckades jag.  

Ibland frågar någon: Men pappa då? Han fanns, men hon lät mig inte träffa honom mer än den tid som juristerna slagit fast: trettiosex timmar i månaden plus några lov. Berättade du inget? frågar en annan. Vad skulle jag ha sagt? Jag trodde att jag levde som andra barn. 

Under dessa år kunde det hända att jag frågade mig själv hur det skulle vara att leva. Kunde en människa verkligen vara glad? Fanns mödrar som inte talade om att ta en överdos sömntabletter? Var det möjligt att familjer bestod av människor som tyckte om varandra? 

Jag var inget brådmoget barn, jag var uråldrig. Jag har blivit yngre sedan dess. Jag har blivit författare. Och nyligen, efter min mors död, skrev jag en sorgedagbok, Rekviem för en mor. Kvinnan som gav mig de skrynkliga papperslapparna på pendeltåget hade känt igen mig från TV4:s Nyhetsmorgon där jag hade intervjuats om sorgedagboken några dagar tidigare. 

Det var inte första gången jag medverkade på bästa sändningstid för att tala om en bok, inte heller första gången mina böcker väcker personliga reaktioner. Efter min självbiografiska roman Övergivenheten, där jag skriver om de lögner och hemligheter som formade min mamma, kom till exempel ett mejl från en läsare så uppriktig att det gjorde ont: 

”Jag och mina syskon var lättade när min mamma äntligen tog livet av sig.”

Tidigare har jag skrivit om Otto Ullmann, den trettonårige pojke som skickades som flykting till Sverige undan judeförföljelserna i Wien och sedan blev vän med Ingvar Kamprad. Boken Och i Wienerwald står träden kvar väckte starka känslor och jag fick långa brev, skildringar av förlust, ensamhet; sorgsna flaskposter från Förintelsen. I Smärtpunkten utforskar jag pjäsprojektet 7:3, där Lars Norén samarbetade med tre långtidsdömda män, varav två var nazister och en av dessa deltog i polismorden i Malexander – allt sammantaget har genererat reflekterande brev från läsare över en stor del av världen. Men ingen annan av mina böcker har väckt lika många och djupt personliga reaktioner som Rekviem för en mor. Från den stund jag satte på min mobil efter tv-intervjun har meddelanden strömmat in på sociala medier eller på mejl och alla uttrycker ett slags lättnad, den man känner när man förstår att man inte längre är ensam.

Vi är tydligen många före detta barn som ägnat barndomen åt att hålla våra föräldrar vid liv

Någon skriver: ”Trodde alltid att man inte fick känna såhär om sin mamma … Ser fram emot att läsa din bok och att få bekräftelse på att mina egna känslor är och var berättigade.” 

En annan: ”Jag är mållös, du säger allt det som jag tänker om min mamma fast min mamma lever fortfarande. Jag försöker förbereda mig mentalt inför hennes bortgång. Tror att boken kan hjälpa mig att utreda vad som är sund skuld och giftig skam.” 

En tredje: ”Du satte ord på tankar som jag själv inte vågat tänka fullt ut. Mamma har hotat med självmord i hela mitt liv. Jag har levt för hennes skull.”

En fjärde: ”Tårarna rinner nedför mina kinder. En sådan oerhörd lättnad att höra dig sätta ord på tankar som jag haft med mig i många år. Jag är 46 år och har brutit kontakten med min mamma, något som är tabubelagt. Jag har förlåtit min mamma och min pappa och min styvfar oändligt många gånger … Barnet inne i mig som varit undanstoppat och förträngt har nu rest sig, jag är äntligen på väg att bli en person.”

Hundratals hälsningar, några skrivna av 27-åringar, andra av människor som hunnit fylla 80. Vi är tydligen många före detta barn som ägnat barndomen åt att hålla våra föräldrar vid liv. 

Sorgedagboken skrevs i stunder av vrede eller ömhet, i olust eller lättnad, för att förstå vad som ägde rum under min mors sista tid och vid hennes död. Jag hade inga planer på att bryta några tabun, men genom läsarnas våg av svar har jag förstått att textfragmenten trampar in på några stora känsliga territorier: om den goda modern, om förlåtelse och om att tala illa om de döda. Vi kanske tror att vi lever i ett sekulärt, modernt och avförtrollat samhälle, en kultur där förnuft och klarsyn råder. Men fantasier och heligheter styr fortfarande mångas verklighetsuppfattning, på gott och ont. Ta bara idén om den goda modern, ta bara mors dag. Ingen annan dag på året får mig att känna mig som en emotionell utomjording, särskilt på sociala medier där folk lägger ut fotografier av oändligt många mammor och kompletterar med kärleksförklaringar och hyllningar. Hur ska jag fira mors dag om min mor är den människa som gett mig störst smärta? 

Jag tänker att idén om att den goda modern härstammar ur Nya testamentets skildringar av Jesu mor, Maria. Vare sig man är ateist eller bekänner sig till en annan tro, väger ingen annan myt lika tungt i en kultur präglad av kristna värderingar. Genom den bibliska gestalten tycks moderskapet skänka en grad av helighet till alla mödrar, det räcker med att få ett barn så tänds glorian, och ve den som skuggar ljuset från den. Bara genom att betrakta mobilfotografier av nyfödda är det lätt att se hur den kristna ikonografin påverkar förväntningarna om hur moderskapet ska se ut och kännas: Modern har barnet i sin famn, vänder ansiktet mot det och betraktar miraklet med ett milt leende … En bild som vi sett i ett oräkneligt antal ikoner eller guldinramade renässansmålningar och som vi inte bara återskapar i förlossningssalar eller adoptionsrum utan som också återskapar oss, ger en ordlös manual i moderskapets grund, själva godhetens självuppoffring. Jag erkänner gärna dess skönhet, moderskapets myt är oändligt vacker och min mamma försökte nog vara lite självuppoffrande ibland. Men för det mesta använde hon mig som dygnet-runt-psykolog, massör och väninna varje dag innan jag ens fyllt tio. Det ledde till att jag livet igenom sökt mig till stand in-mödrar eller skaffat tillfälliga inhoppare i omsorg. Långt upp i fyrtioårsåldern har jag längtat efter en äldre kvinnas välvilliga blick, någon som villkorslöst säger att jag är tillräcklig och att det kommer att gå bra, allt kommer att gå bra. Jag blev en modersgestalt-stalker.

Idén om förlåtelse är också den ett resultat av några tusen år av kristen propaganda. Men sorry, Jesus, det funkar inte. Jag förlät mamma gång på gång. Förlät hennes självmordsförsök, förlät att jag inte fick träffa pappa, jag förlät att hon grät varje kväll och varje morgon så att lukten av rostat bröd fortfarande är förknippad med hennes svullna ansikte, jag förlät att jag måste räkna sömntabletterna i byrålådan så att hon inte tog för många. Jag förlät också när hon ville kasta ut mig för att hon anade att jag saknade min pappa (”Gå till din far, gå bara! Ut härifrån!”). Den dag jag slutade förlåta henne blev vår relation dålig. 

Hon kunde helt enkelt inte förlåta mig för att jag inte förlät henne.

Att det närmast betraktas som en plikt att förlåta dem som gjort oss illa fick jag bevisat häromkvällen när en kvinna tålmodigt väntade tills jag signerat klart efter ett författarsamtal. Hon berättade med låg röst att hon kritiserats hårt för att hon inte ville förlåta sin mor – andra familjemedlemmar och prästen hade sagt att det var fel på henne, att hennes ilska skadade både henne själv och det omgivande samhället. Barn som reagerar med rättmätig ilska på föräldrarnas brister förvandlas alltså till problemet, de verkar oförsonliga och oförbätterliga, något som står i strid med den idé om godhet som genomströmmar vår kultur, myten om förlåtandets generellt goda inverkan på världen. Jag säger nej. Jag säger vrede är bra, vrede sätter gränser, vrede säger stopp.

Slutligen tycks Rekviem för en mor bryta mot den djupt inrotade sedvänjan att aldrig tala illa om de döda. Å ena sidan en hedersam tradition, å andra sidan en illusion eftersom ingen någonsin blivit en bättre och godare människa av att vara död. 

Varje författare som vill skildra sin uppväxt måste ta ställning till frågan om de vill vara en god dotter (eller son) eller en god författare. Jag valde det senare. Det betyder att vara lojal med barnet som jag en gång var, hon som var beroende och utlämnad till den vuxna – hela mitt författarskap föds ur det barnets ensamhet. 

Men så händer detta mirakel, att läsarna hör av sig! Inte en eller två utan många, och deras hälsningar är laddade med sorg, för var och en har känt sig lika ensam och utlämnad som jag, var och en har varit obotligt lojal med sin förälder, tagit hand om, skyddat och tröstat. Det visar sig att vi är hundratals, säkert tusentals, en hel armé av dygnet-runt-kämpande barn! Och jag kan bara konstatera: Vi är här, vi klarade oss hyfsat, trots allt. Och ingen måste förlåta, ingen försoning kan avkrävas, för vrede är inte dåligt, tvärtom, den ger kraft. Det gäller bara att stå ut med att vi ibland vaknar med en sekunds knivskarp fantom­smärta – men den går över. Allt kommer att gå bra.

Läs mer:

Agneta Stark: ”Först var Sven Lindqvist bara en lurkig typ”

Mitt barn gjorde slut med mig