”Vem skyddar våra barn?”
Många föräldrar till elever på Kungliga svenska balettskolan har hört av sig efter att 21 elever på skolan vittnat om kränkningar, utbredda ätstörningar och sexuella trakasserier. Föräldrarna beskriver en skola med stora problem med allt ifrån undervisningsnivå till utfrysning. Här är fyra familjers berättelser.
// Foto: Thron Ullberg, Montage: Hanna Johansson
Många föräldrar till elever på Kungliga svenska balettskolan har hört av sig efter att 21 elever på skolan vittnat om kränkningar, utbredda ätstörningar och sexuella trakasserier. Föräldrarna beskriver en skola med stora problem med allt ifrån undervisningsnivå till utfrysning. Här är fyra familjers berättelser.
Det är försommar och Kungliga svenska balettskolan ska göra sin slutföreställning. Den är det sista eleverna gör tillsammans. Lucas får sitta i publiken och titta på. Han har varit frånvarande på nästan alla danslektionerna under det senaste året, men har ändå repeterat för en mindre roll. Målet var att han skulle avsluta sin skolgång med en positiv känsla, men i sista stund beslutades det att han inte skulle få vara med på grund av att han varit sjuk på några repetitioner, trots motsatt löfte från läraren bara någon dag innan.
– Han satt där i publiken och försökte hålla huvudet högt, men jag såg hur otroligt påfrestande det var för honom. Han hade tappat sin gnista, säger hans mamma Johanna.
Efteråt går de tillsammans till sceningången för att möta klasskamraterna. En danslärare kommer ut – och går fram till Lucas och ber om ursäkt för hur det blivit.

Granskningen av Kungliga svenska balettskolan
Läs vår granskning av Kungliga svenska balettskolan här och elevernas vittnesmål här. Rektorn på skolan svarar på kritiken här, och här hittar du reaktionerna som följt på granskningen.
Egentligen börjar den här historien ungefär två år tidigare. Lucas har gått på KSB sedan mellanstadiet, trivs i skolan och dansen har gått bra. I årskurs åtta flyttas killarna i klassen upp till att dansa balett med niorna. Detta sker utan förklaring.
Även jämnåriga Hugo har älskat dansen, men under högstadiet börjar han successivt tappa suget. Och snart börjar han berätta, lite i taget. Det uppdagas hur både danslärare och pianist hackar på pojkarna. De kan skrika att de inte kommer att bli någonting och lyfter konsekvent att de inte har det som krävs. Sakta börjar deras föräldrar inse att det är så här arbetsmiljön på balettlektionerna är för deras barn.
Hugos mamma Sara tycker det låter väldigt destruktivt och kontaktar både konstnärlig chef och lärare på skolan. Det enda svaret hon får är från balettläraren. Hans svar är undflyende men han bekräftar att han har bråkat på pojkarna på grund av deras brist på fokus. Detta är det första mejlet i en lång rad som ska komma att fortsätta under hela skolgången.
– Det vi snabbt såg var att ledningen och lärare, istället för att ta ansvar för deras pedagogik och hur lärare beter sig, riktade fokus mot elevernas bristande motivation. Ingen på skolan gör kopplingen mellan att konstant bli utskälld och nedvärderad med en dalande motivation, säger Sara.
Både Johanna och Sara upplever att lärare, skolledning och huvudman skyddar varandra.
– Men vem skyddar våra barn? I ett kränkningsärende, i det här fallet lärare mot barn, så har huvudmannen ansvar att stötta rektorn och införa lämpliga åtgärder. Men det finns ingen som hjälper till att föra barnets talan förutom vårdnadshavare. Det är som att sitta i en rättegång utan en advokat, säger Johanna.
Parallellt börjar även Lucas nämna att det förekommer mycket utskällningar på baletten.
– Vid den tidpunkten hade Lucas höga dansbetyg men började snart tappa lusten till baletten. Det som tidigare varit hans styrka. Han började nämna här hemma att han upplevde att lärarna var helt galna, säger Johanna.
… en annan danslärare skriker, sliter tag i samma pojke inför klassen och skakar honom.
Vändningen sker sedan snabbt. En dag tappar en lärare tålamodet med hela klassen och skriker bland annat att det inte är någon idé att de besöker Operan tillsammans eftersom ”de ändå inte kommer att bli professionella dansare”. Eleverna blir nervösa av situationen och balettläraren förolämpar en av pojkarna grovt.
Även lektionen därpå urartar med att en annan danslärare skriker, sliter tag i samma pojke inför klassen och skakar honom.
– Jag förstår att tonåringars flams kan störa, men det är helt oacceptabelt att kränka elever på det här sättet, säger Johanna.
Den lärare som dragit i pojken hör snart av sig och ber om ursäkt, medan den andra läraren skriver ett mejl som börjar med en ursäkt på en mening, men övergår i en rad nya anklagelser kring bristande disciplin. Mejlet, som Vi har tagit del av, avslutas med: ”Jag hoppas att det trots det otrevliga kan vara en väckarklocka till att hitta tillbaka till en riktig arbetsmoral vilket KSB:s utbildning kräver”.
Ett par dagar senare flyttas både Hugo, Lucas och ytterligare en elev ner till att dansa med en lägre årskurs.
– I en sådan här situation krävs självrannsakan. Borde det inte vara lärarna som flyttas på tills lämpliga åtgärder är införda? säger Sara.
Johanna lägger till:
– Inte heller upprättas kräkningsanmälan till huvudman enligt rutin som skolan påstår. Som förälder fick jag ligga på och påtala vad som gäller enligt skollagen. Vi fick aldrig se några konsekvenser för lärare och ledning av de många händelser som skett under åren och som vi anser är rena övergrepp.
Pojkarnas klass får snart en ny mentor: den lärare som skakat en elev. Lucas, som haft högt dansbetyg och tidigare varit glad och utåtriktad, slutar nu att dansa helt och blir mer dämpad.
– Han gick från att vara en utåtriktad kille med 100 procents närvaro till ett trött och omotiverat barn med hög frånvaro.
Trots upprepade mejl och möten upplever familjen att ingen tar situationen på allvar.
– Så här i efterhand ångrar jag att vi inte bara bytte skola, men jag trodde väl ändå på en vilja hos ledningen att värna om barnen. Vår önskan var att Lucas skulle få avsluta på ett bra sätt, säger Johanna.
Det var där bland annat avslutningsföreställningen kom in i bilden, den som slutade med ett ingenting.

Inte heller Hugo, som blir alltmer inåtvänd, får ett bra avslut. Han får inte delta fullt ut i slutföreställningen och flera på skolan reagerar att det är något som inte stämmer. Det slutar med att rektorn gör en kränkningsanmälan till Stockholms stad.
De borde inte få bedriva skola överhuvudtaget.
Sara skräder inte orden när hon talar om Kungliga svenska balettskolan.
– De, liksom Stockholms stad, har helt misslyckats att skydda våra barn från återkommande kränkningar. De borde inte få bedriva skola överhuvudtaget.
Idag går både Lucas och Hugo på andra skolor. Ingen av dem dansar längre och vill lägga allt bakom sig. Kränkningarna bär de med sig.
Förra veckan hade KSB en julföreställning som skedde samma dag som Vi publicerade första delen i vår granskning den 11 december. En förälder som var på julföreställningen förra veckan berättade för Sara att en representant för skolan läste upp ett meddelande från rektorn där hon nämnde Vi:s artikel och att hon förstår om föräldrar är oroliga. Skolans representant tog sedan upp att han inte alls känner igen sig i bilden som nu porträtteras i media.
– Jag var också där och inget nämndes om alla de modiga elever som vågar berätta vad som hänt dem under deras tid på skolan, säger Johanna.
Efter Vi:s granskning har många föräldrar och elever hört av sig. Majoriteten bekräftar och förstärker den bild som framkommer, men några tycker att skolan beskrivits felaktigt. ”Jag känner inte alls igen den bilden av skolan”, skriver en förälder. En annan konstaterar: ”Vi föräldrar och barn har fått så mycket fantastisk information om mat och vikten av energi från skolan. De har närhet till dietister. Kuratorer. Skolsköterskor ja allt. Vid minsta lilla går skolan in med stöd både till elev och till föräldrar. ”
På frågan om hur hur föräldrar kan ha så olika bilder av skolan har Sara och Johanna ett svar: Att det säkert finns elever som lyfts och prioriteras i dansundervisningen. Men det råder också en stark tystnadskultur och rädsla för att berätta när något inte stämmer på grund av den beroendeställning som eleverna har till sina lärare.
– Hur är det möjligt att så många elever på en elitskola successivt blir sämre? Dessa elever har passerat en jury flera gånger under sin skoltid som har bedömt deras lämplighet. Är det då ens en elitskola – och varför går statliga pengar till den verksamheten?
Flera andra föräldrar är inne på samma linje. En av dem är Olof, vars dotter Isa ingick i en klass där inte en enda tjej i nian kom vidare in på gymnasiets balettinriktning, något som då uppmärksammades i flera medier.
– Vi har inget att invända mot juryns beslut att inte anta Isa som elev på KSB:s gymnasielinje. Vår fråga har inte varit varför just vår dotter inte antogs, utan vi undrar varför hon var i så gott sällskap. Saknade alla hennes klasskamrater talang och vilja, eller kan det vara så att undervisningen på KSB inte håller måttet? Och varför ska man då bedriva en så dyr skola, undrar Olof.
Grundproblemet, tycker han, är att ”finkultur” som balett inte har tillräckligt hög status i Sverige. Något som gör att politiker och skolbyråkrater i Stockholms stad varken är insatta eller ställer krav på skolan.
– Trots det tuffa klimatet med ätstörningar, skador och utanförskap har faktiskt skolan inte nått upp till utbildningsmålet, nämligen att ta fram dansare som håller tillräckligt hög internationell nivå. Något som även Operan har tagit upp. I mina ögon beror det på att KSB i många år styrts av en liten grupp personer som inte håller måttet vare sig som danspedagoger eller som förebilder. I ett land där man värderar kultur högre hade ett sånt här team aldrig fått sitta kvar.
Hon var trött, stressad och utmattad.
Hans egen dotter Isa kämpade under nästan hela högstadiet med skador som familjen upplever att hon inte fick rätt hjälp med.
– Hon var trött, stressad och utmattad. Redan i åttan ville hon byta skola men vi tyckte att hon skulle fullfölja utbildningen. Jag vet inte om det var rätt, men vi hoppades på en förändring. Jag vet inte hur många timmar andra föräldrar och jag ägnat åt att diskutera skolans problem och försökt påverka. Men all kritik slogs regelmässigt bort. Till slut ger man upp.
På frågan om det inte funnits något bra med Isas skolgång på KSB så lyfter han sammanhållningen i klassen.
– Det var ett fantastiskt gäng som tog hand om varandra, vilket var jättefint att se. Men jag vågar påstå att det inte var tack vare skolan, utan trots den. Eller förresten, på ett sätt var det tack vare. De insåg att de behövde ta hand om varandra eftersom vuxenvärlden på skolan sviktade.
Även Svea, som i dag går på Kungliga svenska balettskolans högstadium, känner igen sig i beskrivningarna av en skola präglad av stress, skador och ätstörningar. Hon har själv en ätstörning – som hon påpekar att hon nog skulle ha även om hon inte gick på KSB. Elevhälsoteamet vet att hon är underviktig, följer hennes regelbundna viktkontroller och vet att hon försöker gå upp i vikt. Trots det kan hon rabbla upp många situationer där lärare har kommenterat vad hon äter – ibland inför hela klassen och ibland på ett sätt som får henne att känna sig både utpekad och ifrågasatt.
– En lärare sa inför hela klassen att hon minsann hade sett mig gå varje dag till McDonald’s. En annan vägrade låta mig köpa en syltmunk när vi var på utflykt ”för sånt äter inte en ballerina” – fast jag berättade att jag inte hade ätit på hela dagen och mådde dåligt.
Samma lärare avhyste Svea från ett uppehållsrum när hon plockade fram en chokladbit under klassens praktik på Operan.
– Hon sa att ”sån där skräpmat står inte vår skola för”. En chef på Operan som såg det hela kom fram och viskade att det visst var okej.
Svea och hennes mamma Jenny beskriver, liksom andra vi talat med, en skola där favoriseringen är uppenbar – och Svea tillhör inte favoriterna.
– Redan på första föräldramötet i fjärde klass sa skolans ledning att vi måste förklara för våra barn att alla inte kan få huvudrollen, man måste vänja sig vid att stå tillbaka. Vilket är helt naturligt, alla kan inte stå på samma position. Men sedan är det samma elever som får mest utvecklingsmöjligheter år efter år medan andra talangfulla barn tappar sugen, säger Jenny.
KSB har fuckat upp min dansglädje .
Hon understryker att de stora frågorna inte rör vem som står längst fram på dansen utan att elever inte får den feedback de behöver för att utvecklas, att skador inte tas på allvar och att kränkningar måste bemötas seriöst.
– Det är inte alltid stora situationer, utan många små taskiga kommentarer som nöter ner en tills man bara vill gråta. En lärare ignorerar mig under danslektionerna och om hon korrigerar mig sker det hårdhänt, till exempel med knuffar, säger Svea.
Hon och hennes kompisar har också hört lärare diskutera dem i negativa ordalag öppet i skolans korridor. De har beskrivits som ”omöjliga” och inte trovärdiga när de säger att de är skadade.
– Jag har funderat på att hoppa av många gånger. Men nu har jag bestämt mig för att gå ut högstadiet här. KSB har fuckat upp min dansglädje men tack vare en ny bra lärare har jag fått tillbaka lite igen. Så jag kommer att fortsätta dansa, för egentligen älskar jag det.
Lena Rowa är gymnasiechef i Stockholms stad och har tagit del av de tidigare publiceringarna i serien.
– Det är klart man blir ledsen när man läser det här. Det är ju inget som Stockholms stad vill stå för. Framöver kommer vi att jobba mer intensivt med värdegrundsarbetet. Vi kommer att börja med detta redan den 7 januari tillsammans med all personal på skolan. Hur ska det vara på Kungliga svenska balettskolan och hur ska vi bemöta varandra? Hur ska vi bemöta elever? Sådana frågor kommer vi att lyfta, säger hon.
Tidningen Vi har fått ta del av en stor mängd mejl, sms samt de kränkningsanmälningar som gjorts i ovanstående fall.
Fotnot: Samtliga namn är fingerade med hänsyn till elevernas ålder.
Läs hela granskningen här:
Vi granskar Kungliga svenska balettskolan: ”Skolan fick mig att hata balett”
Läs alla vittnesmålen från granskningen av Kungliga svenska balettskolan

