Jessika Gedin: ”Jag skiter väl i vad folk läst, eller inte”

I vår firar SVT:s litterära flaggskepp Babel 20 år. Programledaren Jessika Gedin avslöjar att hon kan ge människor dåligt samvete genom sin blotta uppenbarelse. 

Att Jessika Gedin har bokhyllor både i vardagsrummet, i sovrummet och nere i husets tvättstuga – där hon och ­grannarna startade ett bibliotek under pandemin – är inte särskilt förvånande. Motsatsen hade varit konstigare, med tanke på att hon varit programledare för SVT:s Babel i 13 år.

Mer otippad är raden under de ­klassiska banden i hennes vardagsrumshylla. Vi talar om ­”de oersättliga”, ­hennes måste ha-böcker. Merparten av dem fanns i lådan som hon en gång fick av sin farbror, förläggaren Per Gedin. 

Då var hon 12 år.

Hon säger själv att hon är född ­Fili­fjonka, det vill säga inställd på ­katastrofer. Var placerar man då de böcker som man inte kan vara utan?

–Jo, antingen långt in i lägenheten, där de är som mest skyddade. Eller också så nära dörren som möjligt, ifall man måste fly hals över huvud.

Än vilar de tryggt på sin hylla: Pierre Choderlos de Laclos Farliga ­förbindelser, Karin Johannissons Den mörka kontinenten, P O Enquists Ned­störtad ängel, Stephen Kings The Shining och Joakim Pirinens De små rackarna i sandlådan. 

–Farliga förbindelser är nog den bok som jag hämtat mest livsvisdom ur. Det finns en replik i den, ”Det är bortom min ­kontroll”, som vi alla borde ha i bakhuvudet. Alltid. 

Genom John Irvings böcker, det är Jessika Gedins upptäckt, löper ett ”glatt litet garnsnöre”. Men inte bara:

–Hans familjer är knasiga, lite grann som min egen. Där finns också ­otroligt mycket sorg som vi som läsare inte behöver ta ansvar för. En bra ­författare gör det själv. Blir det för mycket sentimentalitet pressas vi ut ur en text i stället för att komma in i den. 

Redan den som är liten behöver läsa om sorg. Jessika Gedin talar av egen erfarenhet.

–Det finns så få forum för alla de känslor som man inte ska ha som barn men som man ändå har. Fattar du? Det räcker inte med Totte badar, det som är ljust och glatt. Barn söker sig också till mörka sagor.

Hon själv var fyra, fem år när bokstäver blev till nycklar in i nya världar. Ganska snart läste hon allt, samtidigt. 

–Det fanns inga skarvar. Günter Grass Blecktrumman var min första vuxenroman, då var jag väl 11. 

Valet var självklart, eftersom det var den bok som hennes mamma förbjöd henne att läsa. Eftersom där fanns en scen, den om ålarna, som var det ­äckligaste mamman läst. 

–Jag letade efter allt som var förbjudet. Min syster klarade inte PC Jersilds
En levande själ, den om en hjärna som vilar i ett akvarium – alltså blev han en
av mina favoritförfattare.

Om Jessika Gedin, efter alla års ­träning i P1:s Spanarna, skulle sammanfatta sin egen bokhylla är det nog ­mörkret hon tycker är tydligast. Också när det gäller facklitteraturen:

–Jag kan obehagligt mycket om spet­älska. Och syfilis. Jag har också varit besatt av hysterikorna i Paris. Kort och gott har jag en stor och mångårig kärlek till medicinhistoria. Allt som sjukdomar kan berätta om sin samtid, detta som Karin Johannisson var suverän på att beskriva. Däremot har jag inget som helst intresse av sjukdomar som man kan få. De är enbart otäcka. 

Människor kan delas in i olika grupper. Enligt Jessika Gedin finns en klar gräns mellan de som tror att Astrid Lindgrens Karlsson på taket existerar – och de som inte tror det. Själv tillhör hon den första gruppen. Vilket inte betyder att hon älskar Karlsson, tvärtom ser hon honom som en svikare, mobbare.

Kan du inte lösa dilemmat genom att sluta tro på honom?

Jessikas ögon vidgas, av förfäran:

–Då skulle jag ju sälla mig till den ­vidriga skara av vuxna som skuldbelägger Lillebror för allt som Karlsson egentligen har gjort. Som att spränga en ångmaskin. Nej, det går bara inte.

Det finns mycket som Jessika Gedin skulle vilja rensa bort när det gäller vårt läsande. Inte minst all skam. När hon ­möter nya människor börjar många med att be om ursäkt för allt de inte hunnit läsa.

–Jag kan ge människor dåligt samvete genom min blotta uppenbarelse. Vilket jag verkligen inte vill. Jag skiter väl i vad folk har läst, eller inte. Tyvärr finns det så mycket prestation kopplat till läsande. Många tvingar sig igenom böcker som de egentligen inte tycker om. Varför då? Det är som att hångla med någon som man egentligen inte gillar. Läsning är en privatsak och som i varje kärleksrelation måste det finnas ett samtycke mellan bok och läsare.

Det ligger en bokhög på Jessika ­Gedins vardagsrumsbord. Överst tronar Jane Austens Stolthet och fördom, ­underst ­gömmer sig Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Böckerna, som ständigt byts ut, ska så småningom landa hos hennes gudson. Han som i dag bara är fem år. Det är hans utveckling hon måste vänta ut. Vem kommer han att bli? Vad ­kommer han att vilja läsa?

–Och då talar jag inte om vad han borde läsa. Det där är ett missförstånd som folk i branschen upprätthåller, detta att inte tillåta avvikande åsikter. Dessutom kommer det hela tiden nya, viktiga böcker. Därför ser jag arbetet med en ­kanon som en rätt tveksam ­sysselsättning.

Ur Vi Läser #1 2025.

Läs mer:

Marie Lundström: ”Kan den här människan bära mina förtroenden?”

Sally Rooney: ”Jag förstod mig inte på det sociala förrän i 20-årsåldern”