Sara Gordan: ”Det var en katastrof när det hände och en katastrof nu efteråt”

Romanen Natten är en kritikerrosad storsäljare. Efter några tunga år tycktes det äntligen ha vänt för Sara Gordan. Men så insjuknar maken och i september 2024 dör han. Hur skriver hon vidare efter det?  

De kom aldrig iväg till New York. 

Vi kanske kan börja där, att hon fick en resa till New York av sin man Jens i 50-årspresent men att de aldrig kom iväg. Annat kom emellan. Yngsta dottern var ännu så liten. Och de hade ju framtiden för sig. 

Sedan var det plötsligt för sent. Förkylningen som hennes man dragits med, hostan och tröttheten, visade sig bero på att hans lungor var fulla med metastaser från en cancertumör i bukspottskörteln.

Prognos: dålig. 

Förväntad återstående livstid: kort.

–Det vi trodde var en vanlig förkylning visade sig vara en dödsdom, konstaterar Sara Gordan. 

Från en sekund till en annan blev hon en annan, med en ny vardag. Småtjafs och gamla konflikter försvann, blev irrelevanta. 

–Det var nästan som att jag hörde klicket från ett spårbyte, eller en dörr som slog igen. Jag är så tacksam att vi omedelbart hittade ett sätt att vara mot varandra som var väldigt omtänksamt och fint. Att vi kunde lägga bort småttigheterna. 

Hon talar om en tid av förvirring. Där den yttre världen plötsligt hade så lite att göra med deras värld. Livet i det röda huset i Enskede som ett eget universum. Samtidigt … hon letar efter rätt ord … var det som om de befann sig i något annat, större. Så många av omgivningens reaktioner, även trösteord i all välvilja – ”Stackars dig”, ”Har du inte gått igenom tillräckligt?”, ”Hur kunde det hända?” – kändes som repliker ur ett givet manus.

–Vad säger man till den som visar sig vara döende? Och till de närmast anhöriga? Allt är redan sagt och skrivet. Man har ett litet antal meningar som verkar givna. Som om det fanns ett manus, hundra manus, till böcker, filmer och pjäser på just detta tema. Med olika kvaliteter. 

Förstår jag vad hon säger? Ja, jag tror det. Kanske för att jag också haft cancer och minns perioden när mitt liv var som mest avskalat och äkta – samtidigt som allt kändes overkligt. 

Har det här verkligen hänt? kunde jag undra de svartaste nätterna. 

Sara Gordan känner igen ovissheten: 

–Allt var ju på riktigt men samtidigt fanns denna ström av allt man sett och hört och läst förut. Det som hände mig, oss, har redan hänt andra människor. Levande eller fiktiva. Det var en jättekonstig känsla. Som ett slags förfrämligande. 

På väg från tunnelbanan hem till Sara Gordan passerar jag en kyrkogård. Jag undrar om det var där hon – eller åtminstone mamman i hennes prisbelönta bok Natten – letade efter sin 14-åriga dotter, med fickorna fyllda med druvsocker och smörgåsar. Eftersom flickan har diabetes får hon inte dricka alkohol, inte slarva med maten. Störtdyker hennes blodsockernivå riskerar hon att dö.

Är det här Sara Gordans man också ligger begravd? 

En mening från boken påminner: 

Det är inte på kyrkogården man hittar de döda, de gömmer sig bättre än så.

Natten tokhyllades när den kom ut 2022. Fick både Tidningen Vi:s och Svenska Dagbladets litteraturpris. Nya läsare upptäcker den, hela tiden. När jag går in i en bokhandel och frågar om pocketupplagan försäkrar killen bakom disken: ”Det är klart vi har Natten, vi har alltid Natten inne”. 

Sara Gordan sitter vid sitt köksbord och minns hur förvånad hon blev över mottagandet.

Vad hade du trott?

–Som författare vågar jag inte tro någonting. 

Alla lovord, från både recensenter och ”vanliga” läsare – dem hon var mest angelägen att nå ut till – gjorde henne glad, förstås. Men tog också på krafterna. Det fanns stunder när hon kunde känna: så här mycket uppmärksamhet tål man inte när man är vuxen. En storstilad 50-årsfest drogs ner till ett firande med de närmaste. Med New York-resan som present. Och löftet hennes man gav i sitt tal att hon skulle få mer egen tid att tänka och skriva, vara i sin egen bubbla. 

–Med tanke på vad som hände sedan … det känns som en ironi. 

Vi har mejlväxlat före vårt möte. Sara Gordan har vädrat sin oro. Det är bara ett halvår sedan hennes Jens dog och hon säger att det måste bli en ”balans” i vårt samtal. Om hon ska tala om sig själv ”inför någon sorts offentlighet” känns det relevant först ”om jag talar som författare, inte bara en person i sorg”. 

Jag säger att det är självklart, men inser att jag inte riktigt förstår vad hon menar.

Vid hennes köksbord blir det klarare: Hon vill sätta in liv och död i detta större, litterära sammanhang. Samtidigt som hon vill skydda det mest privata. För barnens skull. Men också av respekt för sin avlidne man, han som höll så hårt på sin integritet in i det sista. Dessutom, det är viktigt, vill hon inte framstå som någon det är synd om. Någon som ska ömkas.

–Det är det värsta jag vet.

Men det är ju synd om dig!

Hon värjer sig mot offer-erbjudandet. Säger att hon är bra på – kanske tyvärr – att hålla ihop sig när något händer.

–Jag har ju mycket övning på det också. Se bara i Natten. Svåra saker händer och jag tänker ”jaha, nu är det så här det är”. Omedelbart har jag anpassat mig. Det är som om kugghjul hakar ihop inom mig, klick, klick. Reaktionen kommer på andra sidan, efteråt.

Hennes man ville inte veta något om sin sjukdom. Höll envist fast vid det friska, normala. Jobbade mycket, spelade tennis och bandy, cyklade till sin arbetsplats. Hon gjorde tvärtom: ringde redan första dagen till Cancerfonden, läste allt hon kunde hitta om cancer i bukspottskörteln. Lärde sig det nationella vårdprogrammet utantill. Tills hon tvingades välja, tvingade sig själv att sluta läsa mer om sjukdomen, hålla sig till den verklighet de hade hemma. 

–Det kändes, för att använda en sliten bild, som jag befann mig i en väldigt långsam tågkrasch. Samtidigt förvånade jag mig själv med att det inte gick att inte hoppas. Det spelade ingen roll hur mycket fakta och information jag tog till mig. Ändå hoppades jag att Jens skulle klara sig. På något sätt. Det lilla hoppet gav sig inte, lyckligtvis.

Som hon skriver – om ett helt annat sammanhang –i sin bok Natten:

Svag koppling mellan det man vet och det man tror eller hoppas. Nästan ingen alls faktiskt.

Till slut släcktes hoppet. Men då hade de fått ett och ett halvt år tillsammans. Månader som var ganska normala.

–Fram till den sista sommaren, konstaterar hon. 

När jag ser tillbaka ångrar jag inte en sekund att jag stöttade honom i detta, att vi höll på vår normalitet

I ett mejl efteråt kommer Sara att skriva:

”Om det finns en berättelse värd att berätta om hans död, handlar den kanske om rätten att få vara levande så länge man faktiskt är det. Att få jobba, att inte tvingas sitta och vänta på hemsjukvården, att inte behöva sitta i samtal med läkare som vill planera för livets slut. Att få vara sig själv, som vanligt. När jag ser tillbaka ångrar jag inte en sekund att jag stöttade honom i detta, att vi höll på vår normalitet och inte gjorde några storslagna ´sista chansen´-saker.”

Sara Gordan är författare, översättare och har, efter många år, precis slutat som lärare på Biskop Arnös författarskola. Hon är litteraturvetare också och började en gång på en avhandling om ”upprepningen som tids- och rumsskapande struktur i prosa med särskild ­fördjupning i Birgitta Trotzigs, Marguerite Duras och Hélène Cixous författarskap”. Arbetet var tänkt att utmynna i en beskrivning av den genre hon kallar lyrisk prosa. 

–Jag tycker om upprepningar. Ord och meningar som återkommer. Något svänger som gör mig glad.

Natten inleds med ”Det är den yttersta nattens udde”. Efter läsningen minns jag att meningen upprepades många gånger. 

Två, säger Sara Gordan. Högst tre.

–Mycket litteratur är uppbyggd så och jag inbillar mig att det är en stenåldersgrej. När omkvädet kommer, det man känner igen, så känns det lite härligt. Att bygga form rent litterärt är ju att återta form. Upprepa.

Avhandlingen blev aldrig klar. Forskningsanslagen tog slut. Men i Natten finns några tankar med, plus citatet av Kierkegaard, fast det är visst felöversatt,
att gentagelser – det vill säga upprepningar – är att minnas framlänges.

Vad betyder det?

–Att minnet är riktat bakåt och upprepningarna är riktade framåt, vilket är ganska obegripligt eftersom vi ju lever här och nu. 

I hennes eget liv fick upprepningarna en annan plats, större och mer smärtsam. Hennes första barn dog i magen, sedan fick hon en dotter som fick dia­betes och en son som föddes med gravt hjärtfel. När hon väntade sitt tredje barn fick hon en propp, blev allvarligt sjuk …

–… och ändå, efter varje smäll har jag tänkt att nu är det över, avklarat. Men då, då väntar något annat. 2022 var en fest, jag skrev en hyllad bok, fick priser och stipendier … och så … i början av året efter … fick min man beskedet. 

Har hon aldrig tänkt, varför händer detta mig?

–Jag tror inte på ”varför”. Det finns väl inget ”varför”. Vem ska svara på det. Gud? Ödet?

Tror du på Gud?

– My god, vilken svår fråga. Jag är nog agnostiker. Jag tror att det betyder något att vi är människor. Att det finns något, inte ovanför oss utan mellan oss. Att vi delar den här platsen, den här tiden. Vi vet idag att det är mycket, mycket värre på andra platser i världen. Det kan vi sörja. Vi delar människoskapet.

Huset är tyst. Yngsta dottern i skolan. Sonen tassade nyss förbi med en frukostkopp, hälsade artigt, införstådd med att inte störa. En avskavd trädgårdsstol skymtar utanför fönstret, jag tänker att där satt hon de varma septemberdagar som blev hennes mans sista. 

Vi är framme vid förra sommaren, 2024. 

De kom aldrig iväg till New York, men trots att hennes man blivit påtagligt sämre kunde de åka till hans släkthus på Fårö. Fira samma semester, som de brukade. På sensommaren åkte de till Runmarö också, hyrde Författarförbundets hus. 

Han låg på en klippa och lyssnade till havet, lycklig. Hon och barnen badade bredvid, också lyckliga att få dela detta. Efteråt fick han en lunginflammation, behövde vårdas på sjukhus några dagar men kom sedan hem. Vänner och släktingar kom på besök, genom dörren gled en ström av bullpåsar och omtankar. 

De visste alla att slutet närmade sig.

–Men den dag i september när han dog var jag inte alls förberedd. Han hade lika gärna kunnat leva några dagar, någon vecka, till. Sista eftermiddagen satt han upp i sin säng och pratade säkert en halvtimme med min morbror Dan om Alvar Aalto. 18 timmar senare var han borta. 

Hon gör en gest mot rummet bredvid köket, det som var deras sovrum, rummet där hennes man dog och som nu väntar på en ny funktion. Precis som de andra rummen, hela huset – ja, hon också – väntar på sina nya roller. 

Nu när det är Efteråt.

En plats som rymmer minnen från när de stora barnen var små, och från när jag mötte min man på skidor

Bullen jag köpte ligger kvar på ett fat. Hon lovar äta den när jag gått, vill inte prata och tugga samtidigt. På väg ut i hallen passerar jag rader av familjefoton.

De kom aldrig iväg till New York, men väl till Paris. Med yngsta, gemensamma dottern. Det viktiga var inte längre en egen vuxensemester. Långt viktigare blev att skapa gemensamma minnen. Sådana som finns kvar nu när han är borta. 

”Vad snygg han var”, hör jag mig själv säga, inför en av bilderna. Med Eiffeltornet i bakgrunden.

Hon nickar, ja han var snygg.

När vi efteråt mejlar om ett nytt möte föreslår hon ett kafé i Björkhagen. Det är ”en plats som rymmer minnen från när de stora barnen var små, och från när jag mötte min man på skidor (berättel­sen i sin helhet är väldigt romantisk, om du vill höra den).”

Ja, svarar jag blixtsnabbt. Den berättelsen vill jag höra.

Det är en kall februaridag 2011. Hon lever ensam med sina två barn, har skogen utanför dörren. En eftermiddag i ett skidspår hejar en man på henne. Hon hälsar tillbaka men först när han hinner ifatt henne ser hon vem han är. Mannen hon mötte på en bar flera år tidigare. Han som kom fram och berättade att han sett henne på stan och varit förälskad i henne sedan dess. 

När bekännelsen väl var gjord försvann han, utan att ha lämnat vare sig namn eller telefonnummer. 

Inte var det en man som gick att glömma. 

Efteråt höll hon utkik efter honom överallt på stan. Såg honom aldrig. Fram till denna eftermiddag i snön.

Nu tar de varandras telefonnummer. Chansen får inte missas, ännu en gång. Förälskelsen är omedelbar och genomgripande. ”Vi var båda på en plats i livet där vi kunde säga ja.” Han har en dotter från tidigare, hon har två barn. 

Ett och ett halvt år senare har de gift sig och väntar barn. Den gemensamma dottern är 11 år idag.

Sara Gordan sitter på ett kafé i Björkhagen och berättar. Det var där, utanför fönstret, som alltihop hände. Solen strålar varmt men vi lämnar det ljusa. Först vill hon säga det som måste komma med:

–Jens död är en katastrof, något fruktansvärt för oss alla i familjen. Det var en katastrof när det hände, en katastrof när det pågick och en katastrof nu efteråt. Även om jag vill värna om hans integritet så måste jag vara tydlig med detta. Jag kan skratta här med dig, men … saknaden … sorgen …

Det räcker. Jag tror mig kunna nudda det som orden har svårt att täcka.

Men nu är det orden hon lever av …

Redan i början av sin mans sjukdomsperiod tvingades Sara Gordan hoppa av ett stort översättningsjobb.

–Det gick inte. Jag kunde skriva ett ord, titta på det – och inte förstå vad det betydde. Jag var inte där i tankarna, fattade inte vad jag höll på med. Att avsäga mig uppdraget jag tagit på mig var jätte­jobbigt, men det fanns inget alternativ.

Och efter hans död?

–Första veckorna var jag sjukskriven. På mitt kontor står en liten fåtölj. Jag tog mig dit, satt en stund. Tog promenader sedan, funderade på saker. Jag tror inte jag uträttade något men timmarna gick.

Och din sorg, vad gjorde du med den?

–Den gav jag till min psykolog. Och så skrev jag ner den i mina dagböcker.

Hon hejdar sig, vet med sig att hon ”gnäller hela tiden inom sig”, att hon aldrig hinner skriva, att det inte blir något. 

–Men sedan när jag tittar i datorn ser jag att jag skriver hela tiden. 99 procent är skräp, blir ingenting. Men uppenbarligen tänker jag i text. 

Samtidigt som hennes man fick sin diagnos fick hon ett stipendium till Sigtunastiftelsen, möjligheten att sitta där och skriva. Hon kom iväg några gånger. 

Pauserna var fantastiska. Men också nödvändiga för att orka med det svåra hemma, säger hon. 

–Jag skrev och skrev. För mig är processen, själva skrivandet, det viktiga. Allt det andra, som resultatet, en bonus. Att vara i skrivandet är lika mycket värt, oavsett om det blir något eller inte. För mig.

Just de där texterna var helt oanvändbara, säger hon först. Ändrar sig sedan:

–Det är inte helt sant. På en vecka skrev jag en novell, Skallarna, som nu är nominerad till Sveriges Radios Novellpris. När jag lyssnade på den efteråt blev jag jätteförvånad, kom knappt ihåg vad jag skrivit.

Var den bra?

–Den var kul, men jag har lite konstig humor. Den handlar om en gubbe som tappar sina tänder och planterar dem i trädgården.

Finns det någon symbolik i det?

–Tror nästan allt jag skrivit under den här tiden handlar om döden. Att hantera förlust, vittrande, förgänglighet, på olika sätt. Det är inget jag planerat, det har bara blivit så. 

Från känslan av vilsenhet och overklighet börjar det bli mer verkligt: Ja, han är död. Det har hänt

I intervjuerna efter Natten återkom Sara Gordan till att hon fått kasta så många versioner av sin historia innan hon nådde fram till det som blev den färdiga boken.

–Det låter dramatiskt. Men så gör ju konstnärer hela tiden, de skissar, precis som skådespelare improviserar. Jag skissar väl också, och improviserar, med mina ord. Det är väl mitt sätt att arbeta helt enkelt, att testa saker. Så har jag gjort nu också, runt den här sorgen, eller klichén, eller vad det nu är. Som ett sätt att tänka. 

Ett halvår har gått sedan hennes man dog. Hur ser hennes sorg ut idag? Hon gör en gest i luften, berättar att för bara några veckor sedan kändes det som om en dimridå dragits bort. 

–Jag tror att jag varit bakom den ridån sedan det hände. Nu känns det som om jag kan se saker tydligare. Ord också. Tack och lov. 

Det är en låsning, en trötthet, en förlamning, som lättat, säger hon.

–Jag är lite närmare världen än jag kanske varit under den här tiden. Vi har alla i familjen en liknande upplevelse. Från känslan av vilsenhet och overklighet börjar det bli mer verkligt: Ja, han är död. Det har hänt.

Nu börjar hennes andra liv, men hon vet inte hur det ska bli. Vad hon ska göra av sig. Ännu är sorgen central. 

–Det finns säkert de som kan skriva fantastiska saker i en kris men för min del måste det ha lugnat ner sig. Jag måste må någorlunda hyggligt i alla fall. 

Och längre fram? Ja, då handlar det om att hitta tillbaka till hennes egna behov, ta reda på hur de ser ut i en ny situation. Och vad hon ska skriva.

Om det måste handla om cancer, världens största kliché, som hon säger.

–Eller om det går att fortsätta skriva utan att skriva om cancer. Sådana saker. 

Kan man ställa frågan om det är sorgen eller glädje som utgör den bästa litterära myllan? Frågan kan absolut ställas, men kanske inte till Sara Gordan.

Hennes svar är snabbt, spontant: 

–Jag tror aldrig jag har skrivit några ljusa texter. Men jag drömmer om, har alltid gjort, att skriva stora episka romaner med magiska inslag. Du vet, där någon plötsligt börjar flyga eller så. 

Jo, det lär bli en ny bok. Förhoppningsvis. Så småningom. ”Den som lever får se”, säger hon stillsamt. 

Först måste hon hitta ett sätt att komma undan prestationsångesten efter Natten. 

Var hittar man det sättet?

–Tiden, säger hon.

–Jag litar på tiden. Att den kommer att hjälpa mig. Och läka mig, läka oss alla i familjen. Säkert åker jag till New York också, med något av barnen. 

Ur Vi Läser #2 2025.

Läs mer:

Cecilia Uddén: ”Hela min familj älskade Elisabeth”

Therese Bohmans ”Sanningsberget” får Vi:s litteraturpris