Mikael Wiehe: ”Kul så länge det varade”

Efter alzheimerdiagnosen har Mikael Wiehe dragit sig tillbaka från scenen. Men yrkesmässigt är det en sak som han ännu inte tänker släppa. 

”Att jag, som inte gjort mig känd som en stor USA-vän, ger ut en amerikansk sångbok kanske verkar udda. Men man kan säga att jag alltid har avskytt USA:s utrikespolitik, men älskat musiken: Joan Baez, Bruce Springsteen, Tom Waits, Leonard Cohen och Bob Dylan, som alla har engagerat sig i sin tids stora frågor. Genom att översätta dem har jag velat förtydliga och förmedla deras budskap ytterligare. I förlängningen vill jag så klart inspirera till vidare engagemang för en bättre värld.

Jag har översatt sångtexter i många år nu och inför varje ny process tänker jag ´det är för svårt, det kommer inte att gå´. Min hustru brukar påpeka att det är samma visa varje gång – sedan sätter jag motvilligt igång och inser snart att det visst går. Målet är alltid att den svenska texten ska leva upp till originalet. Kanske är det just detta som gör projektet extra utmanande?

Jag lägger mycket tid på att hitta rätt tonalitet, rätt typ av slang, formuleringar, rytm, rim som passar. Ibland förhåller jag mig ganska fritt till originalet – det viktigaste är inte att varje ord ska översättas, utan det är stämningen och andemeningen som ska fram. När Dylans It’s All Over Now, Baby Blue blev till Sakta lägger båten ut från land på 70-talet hade jag inte ens texten framför mig, jag jobbade utifrån den känsla som låten gav mig.

Det kunde man tillåta sig då, i dag är skivbolagen mycket mer noggranna och det är en lång process att få översättningar godkända. Faktum är att det tog fem år i byråkratiska snårskogar innan alla texterna i den här boken blev okejade.

Att arbeta med andra musikers texter är mitt sudoku

Bob Dylans texter är svårast och kanske roligast att ta sig an. Alla musikintresserade i min generation har en Dylan i oss. Vi har spelat honom, kopierat hans stil, snott, lånat och inspirerats. Fler kan citera honom än psalmboken, så man har ögonen på sig. Men hans språk är också
så jäkla kul att fördjupa sig i!

Jag glömmer omvärlden, kaffet kallnar, brödet bränns i bröd­rosten och slutligen kommer jag ut till min fru och konstaterar: ´Det går bra, det här!´ Och hon svarar luttrat: ´Det visste jag väl.´

Förra året fick jag min alzheimerdiagnos och numera spelar jag inte offentligt längre. Jag drabbas av blackouts där jag tappar ord och texter, det kan väl gå någon gång men till slut kommer väl publiken att begära pengarna tillbaka. Det är bara att konstatera att det var kul så länge det varade – och det varade länge.

Men jag har en ny platta och en självbiografi på gång, den här kon kan mjölkas flera gånger! Och översättningar gör jag alltid, hela tiden. Jag kan läsa morgontidningen och plötsligt hitta det perfekta ordet eller uttrycket som jag har sökt efter. Så rusar jag iväg och börjar jobba med låttexten mitt i frukosten. Att arbeta med andra musikers texter är mitt sudoku, min hjärngympa.”

Berättat för Terri Herrera.

Ur Vi Läser #5 2025.

Läs mer:

Finn fem fel i Taubes Briggen Blue Bird

Sissela Kyle: ”Min utmaning är att dämpa mig”

Johan Norberg: Plötsligt ringde Avicii